Karl-Erik Tallmo,
artikelregister
Anhängarna av Kvinnofängelset, som blivit en kultserie världen över och nu rullar i TV4, behöver inte misströsta. Serien har spelats in i närmare 700 avsnitt.
Av Karl-Erik Tallmo
Kunde Ingmar Bergman erkänna att han tittade på Dallas, så kanske jag vågar erkänna att jag sitter uppe på nätterna och följer den australiska serien Kvinnofängelset i TV 4.
Jag är nu definitivt inte ensam om denna vanebildande last - i princip i alla länder där serien visats har den snabbt kultförklarats. Där man minst anar det möts hängivna små sällskap i natten för att titta. Vissa lär till och med ordna med direktleverans av videokassetter till främmande land när de tvingas resa bort på semester.
De som inte vet vad jag talar om kanske föreställer sig något i stil med 50-talets B-filmer av typen Problem girls, med yppiga kvinnor hängande i kedjor vid någon fuktig fängelsevägg eller i slagsmål med varandra så att blusknapparna flyger. Men nej, detta är något som vid första anblicken förefaller vara producerat av Utbildningsradion med en ljussättning som vore det inspelat on location på närmaste försäkringskassekontor.
Men om man, som vi fans, förmår bortse från ytligt bjäfs, så finner man att det är en välskriven serie. (Vissa påstår sig älska serien för att den är en så utmärkt kalkon de ljuger!) Producenten Reg Watson avsatte något år för research innan en enda scen filmades. Serien började sändas 1979 och var tänkt att omfatta 16 avsnitt. Efter premiären skrev en kritiker att det inte kunde finnas så mycket mer att avhandla efter den fullmatade inledningen. Men serien pågick till 1986 och antalet avsnitt blev totalt 692!
Vad som lockar är förstås detsamma som i alla riktigt långa serier; man blir bekant med figurerna och vill veta hur det går klassisk epik, helt enkelt. Och här är kraftfälten ovanligt tydliga, mellan interner och vårdare, mellan interner och anhöriga, mellan chefer och anställda, mellan fängelseledningen och vårdarfacket - det finns mängder av motsättningar att spinna vidare på. Redan efter några få avsnitt vill man gärna följa de här personernas öden och äventyr, bland internerna till exempel lilla dumma Doreen, gamla Lizzie, som ser till att hon hamnar i fängelse för att hon inte har något egentligt liv utanför grindarna, samt förstås internernas ledare, den tuffa och för mord dömda Bea.
Vad som appellerar är nog också att det finns en annan andhämtning här än med dagens hetsigare klippteknik, och befrielsen kan kännas så stor att man överser med en och annan 70-talistisk pekpinne. För visst debatteras fångvård, främst mellan fängelsets rättrådiga chef Erica Davidson och vårdaren Meg Morris å ena sidan och den hårda, sadistiska vårdaren Vera Bennett å den andra. Vera ser internerna som djur - de är bortom all möjlighet till rehabilitering och ska bara förvaras och dompteras.
Bland det mest intressanta är att studera det intrikata spelet mellan internerna och fängelsepersonalen, hur det existerar en sorts outtalad arbetsfördelning mellan grupperna, som möjliggör en balans. En förutsättning här är att internerna litar på sin ledare, Bea Smith, och att fängelsedirektören Erica Davidson har full auktoritet gentemot sin personal. Då uppstår en jämvikt, som dock är bräcklig och lätt kan rubbas av någon obetänksam eller sabotagelysten enstaka intern eller vårdare resultatet kan bli upplopp.
Jag misstänker att managementoch organisationskonsulter skulle kunna finna en del matnyttigt om de studerar just den här gruppdynamiken.
Men visst är serien dramatiserad och inte dokumentär. Gert Dahlgren, som är chef på svenska Hinsebergsanstalten, känner inte riktigt igen det där manövrerandet men intygar dock att det kan finnas ledargestalter bland de kvinnliga internerna. Om det är av godo eller av ondo beror dock på omständigheterna, menar han.
Förresten, om ni undrar: exteriörbilderna av den dystra fängelseväggen som ständigt återkommer i serien - det är fasaden på TV-studion i Melbourne.