Karl-Erik Tallmo,
artikelregister

Får ej kopieras utan författarens medgivande. Copyright © Karl-Erik Tallmo

Svenska Macpressen nr 5, 21/5 1993



Med såsfläckar på slipsen

Varför skrivs det så förbannat illa nu för tiden? Folk verkar inte bry sig det minsta om vilket intryck de ger med sitt språk. Människor som inte skulle drömma om att gå ut med oputsade skor eller med såsfläckar på slipsen vräker gladeligen ur sig hårresande språkliga felaktigheter. Att de gör det i tal kan vara förlåtligt, eftersom talspråket måste få vara ledigare och mera improvisatoriskt.

Men nu syftar jag på vad som skrivs - och trycks. För det är då inte något vykort till moster det gäller, utan dyra annonser och tidningsartiklar som skall läsas av tusenden.

"All ära för snabbhet, men om man inte kan leverera en produkt som är kompatibel med ens Macintosh tillbehör och program är det inte mycket att orda om anser vi", läste jag häromveckan i en sällsynt pratig annons.

"Imponerande och användarvänlig programvara för att dela skärmar och filer. Tillåter dig observera, dela och kontrollera varandras datorer", läste jag i en annan.

"I samtliga priser ingår belåning av uppläggningsfat och skålar", skrev en cateringfirma i ett reklamblad. "Kom upp och se för dig själv!" stod det i en inbjudan.

Erbarmliga texter

Det finns numera en hel uppsjö av olika annonsblad som förstås har startats främst för att ge ägarna pengar. Men för att de skall bli lite intressanta, innehåller de förutom annonser också en del redaktionell text. Denna är ofta så erbarmlig att den verkar skriven av folk som aldrig satt sin fot i en skolsal. Med dagens teknik är det ju lättare än någonsin att göra ändringar. Det skrivna är faktiskt inte karvat i trä och inte hellet gjutet i bly. Men för att ändringar skall bli gjorda, måste det förstås finnas någon som inser att de behöver göras.

Sådana där annonsbladsartiklar väcker inte bara en språklig olust. Att läsa dem känns (åtminstone för mig) ungefär som att på gatan råka i slang med en person som man inte känner, någon med ett svagt men djupt oroande drag av opålitlighet och oberäknelighet. Till slut vill man bara kasta tidningen ifrån sig - och det var väl knappast vad utgivarna och alla annonsörerna hade tänkt sig.

Tänker kortsiktigt

Alla som av bekvämlighet eller av ekonomiska skäl struntar i språket, tänker så oerhört kortsiktigt. Försäljare och marknadsförare brukar betona vikten av att bygga upp en ömsesidig och mera varaktig relation till kunden. Förtroende är där ett nyckelbegrepp.

För en tidning gäller något liknande. I nummer efter nummer måste tidningen visa att den är värd läsekretsens förtroende. Och tidningens good-will smittar givetvis av sig på annonsörerna.

Nu är det ju faktiskt inte bara amatörjournalister som syndar. På stora tidningar, som befolkas av journalisthögskoleutbildade skribenter, frodas ogräset också. Ofta är det dock inte enbart journalisternas fel, utan i hög grad tidningsledningens. Tillhandahåller man inget skyddsnät för redigerare och skribenter i form av exempelvis korrektur eller personalutbildning (intern propaganda för kvalitet!), så breder slarvet ut sig.

T.o.m. på rikets högsta nivå slarvas det. Statsrådsberedningen sände häromveckan ut ett fax (som citerades på SvD:s ledarsida) med bl.a. stavningsgrodorna "tunnt", "rescensera" och "gågna".

Bristen på baskunskaper

Problemet har åtminstone två sidor. Först har vi de renodlade felen.  Folk kan inte stava. Folk vet inte hur det heter. Det är en färdighetsfråga.

Sedan gäller det stil och uttrycksförmåga.  En språkligt oklanderlig text behöver ju inte vara god läsning. Den kan vara tråkig så det dammar - eller kanske ofrivilligt komisk, om den fått blomma alltför mycket i en sorts språklig snickarglädje.

De renodlade felen först. Ungefär som att man bör kunna multiplikationstabellen, så är det rimligt att man kan stava till de vanligaste orden i svenska språket, likaså att man lärt sig hur de böjs och att man är någorlunda klar över de vanligaste konstruktionerna. Men - och detta är förstås avgörande - ingen människa kan lära sig allt. Därför gäller det att odla ambitionen att ta reda på hur det skall vara,  att ständigt ta sig tid att slå upp saker och att öva upp väderkornet, så att man känner när något man just skrivit luktar misstänkt.

Men måttlighet är viktigt. Blir man överdrivet misstänksam, gynnar det förstas inte alls språket. Vi är då inne på problemets andra sida - stil och uttryck.

Man skriver förstås inte inspirerat och stimulerande om man sitter på helspänn inför varje bisats. Måste jag välja, läser jag förstås hellre en inspirerad text med ett eller ett par mindre språkfel än en korrekt men knastertorr artikel.

Hur blir man då en lysande skribent? De avundsvärda människor som skriver lysande är nog ofta födda med denna speciella begåvning, ungefär som vissa föds med en speciell musikalitet. Men den mera begränsade uttrycksförmåga vi andra har kan alltid förbättras och utvecklas.

För många kanske det kan förefalla som en paradox, men mitt första råd är faktiskt: läs mycket, och läs sådant som är väl skrivet!  Naturligtvis måste man öva upp sin skrivförmåga genom att också skriva ofta, men hjärnans "skrivcentrum" behöver mängder av stimulans; idéer, associationer, nya ord, nya sätt att förklara, oväntade ordsammanställningar och annat som kan fungera som bränsle - och det får man just genom att läsa.

Studera hur andra gör

Om man inte studerar hur andra gör,  hur andra löser språkliga och pedagogiska problem i texter, så går man till sist på tomgång, fraserna blir allt mer nötta och språket glöder inte längre. Det glimmar till bara där de iögonenfallande felaktigheterna står.

Det är just detta som är faran med språkfel i en medioker text: felen blir det enda som förmår väcka läsarens intresse - och irritation.


Tio tips från Norge

Många norska myndigheter har följande tio punkter för bättre språkvett uppsatta på väggen:

1. Det är ingen skam att sätta punkt. En läsarvänlig mening har sällan mer än 22-25 ord.
2. Har du många saker att säga, så ta en sak i taget.
3. Välj ord som läsaren förstår. Måste du använda ett svårt ord, tänk på att det inte är förbjudet att förklara det.
4. Smittas inte av substantivsjukan! Skriv inte "företar en undersökning", skriv undersöker.
5. Var gärna högervriden! Sätt huvudverbet långt till vänster i satsen och smeta ut resten av innehållet åt höger i meningen.
6. Motstå frestelsen att använda främmande ord, modeord och vetenskapligt klingande "påfågelsord" som utsmyckning.
7. Var inte rädd för att uttrycka dig konkret. Skriv spade,  inte "grävredskap".
8. Slösa inte med ord och bokstäver. Det är som regel bättre att uttrycka sig kort än långt.
9. Var inte rädd för det personliga tonfallet. Ord som du, jag, ni, vi är tillåtna i skrift också.
10. Låt örat kontrollera! Läs högt för dig själv det du skrivit och lyssna på hur det låter.




[Tillbaka till Artikelindex]
[Tillbaka till Karl-Erik Tallmos startsida]