Karl-Erik Tallmo,
artikelregister
Nya förkortningar skapas varje dag. Ständigt är det någon ny organisation eller något nytt tekniskt begrepp som behöver förkortas. Samlade man västvärldens vanligaste förkortningar i ett lexikon, gissar jag att det skulle bli minst lika tjockt som Svenska Akademiens ordlista. Som modern världsmedborgare har man egentligen ett helt bispråk eller subspråk att lära sig. Även om man inte behöver kunna allt, så kräver en normal nyhetssändning att man känner till förkortningar som LO, TCO, AMS, PTK, IAEA, KU, SALF, SHSTF. Och datatidningar brukar ju innehålla en och annan förkortning!
Floran av vanliga ord som förkortas är mera begränsad. Konventionen säger numera att man i texter som vänder sig till en bred allmänhet bara bör använda bl.a., dvs. (d.v.s.) e.d., etc., f. d., fr.o.m., i.st. f., m.fl., m.m., o.d., osv. (o.s.v.), p.g.a., s.k., t.ex., t.o.m. Andra uttryck bör för det mesta skrivas ut.
Annat var det på medeltiden, när skrivarna fick betalt per ord. Då gällde det att hinna skriva så många som möjligt. Medeltida handskrifter innehåller följaktligen en mängd förkortningar. Forskarna känner förstås till dåtidens konventioner, men den enskilde skrivaren hittade ofta på egna varianter, och dessa kan vara svåra att tolka.
Rådet är alltså: använd bara de tidigare nämnda förkortningarna i allmänna texter. Av estetiska skäl vill man ibland kanske skriva ut alla ord, t.ex. i skönlitteratur eller i vissa dokument. Vänder man sig till en fackkrets kan naturligtvis specialförkortningar användas. Där utrymmet är begränsat kan också andra förkortningar än de vanligaste vara nödvändiga, i t.ex. tabeller eller på etiketter.
Det avgörande är alltid: kommer den tänkta läsaren att förstå?
Ja, så var det det där med SAF eller Saf och AMS eller Ams. Dagstidningarna har sedan länge regeln att uttalbara initialförkortningar skrivs med bara stor begynnelsebokstav (om det är ett namn), och förkortningar som uttalas bokstavsvis skrivs med versaler. Då skriver man alltså Ams och Saf och även aids. Och man skriver Wasa, även om försäkringsbolaget klagar över att deras varumärke förvanskas (WASA). Däremot skriver man IBM och TCO.
Samtidigt dyker vissa auktoriteter upp och säger att t.ex. inarbetade förkortningar för organisationer på arbetsmarknaden kan skrivas versalt, även om de inte uttalas bokstavsvis. Jaha, då kan vi alltså skriva AMS och SAF igen. I förvirringen som uppstår försöker så någon språkets Linné att finna system i galenskapen och kommer på att enstaviga förkortningar som uttalas som ord kan skrivas med versaler, men längre konstruktioner bör skrivas gement.
Det finns naturligtvis inget som hindrar att man skriver SKAFAB versalt fast det är uttalbart och då får två stavelser. Möjligen kan man lägga typografiska aspekter på att många versalförkortningar på en sida ser ut som fula klumpar i den grå textmassan (denna effekt kan man förresten gärna dämpa en aning genom att sätta versaluttryck med någon punkt mindre grad än resten av brödtexten).
Det viktiga är att förkortningarna inte tas för något annat än just förkortningar. Därför är det rimligt att skriva SAS och inte "Sas", och det är vettigt att inte förkorta med andra ord till "m.a.o." (eller utan punkter: "mao"!) eller så att säga till "s.a.s.".
Förkortningar bildas t.ex. genom avbrytning, oftast framför en vokal: resp., adr., t. ex., tel. Språknämnden rekommenderar punkt här. Förkortning kan också ske genom sammandragning, då första och sista bokstaven i ordet alltid behålls: tfn, jfr, nr, dr, gm. Vid sammandragning skrivs inte punkt.
Hur böjer man då förkortningar? Genitiven av en avbrytningsförkortning som avd. skrivs genom att punkten stryks och ersätts av ":s": avd:s. Genitiv av initialförkortningar skrivs i versalfallet som t.ex. TCO:s vid skrivning med gemener som t.ex. Sacos. Genitiv av sammandragningar skrivs t.ex. Sthlms, Gbgs.
Bestämd form av initialord anges numera med kolon: TV:n, wc:t, VD:n. Tidigare praxis med bindestreck anses dock inte fel. Annan böjning görs också med kolon: TV:ns, mc:n, IOGT:are.
Sammansättning görs med bindestreck i fall som TCO-medlem, utan bindestreck i t.ex. Stimpengar. Om förleden är en avbrytning med punkt, sätts inget bindestreck: avd.chef.
Förkortningar uttyds med stor begynnelsebokstav när de utgör namn (även produktnamn): SAS betyder Scandinavian airlines system.
Måttenheter skrivs ofta med små bokstäver, utan punkter: km, m, mm (m.m. = med mera).
Byte bör enligt TNC inte förkortas, men detta bryts det som bekant mot dagligen. Man bör skriva kbyte, Mbyte, kbit, Mbit. (De så vanligt förekommande kb, Kb och K bör man egentligen inte använda.)
De typografiska mellanrummens storlek beror på om man använder punkt eller inte. Vid avbrytningsförkortningar rekommenderas som sagt punkt, och då bör flerordiga förkortningar som bl. a. och t. ex. få mellanrummet 0,111 fyrkanter (Quark Xpress-enheter: 22). Vägrar man använda punkt, måste man lägga in 0,167 fyrkanters mellanrum (Quark Xpress-enheter: 33): bl a, t ex
(Not: De typografiska mellanrummen kan inte visas i denna html-kodade web-version av artikeln.)