OBS Kulturkvarten, Sveriges Radio, P1, 14/1 2002

[Kan Internet hjälpa utvecklingsländerna att utvecklas?]

Kan Internet verkligen hjälpa utvecklingsländerna att utvecklas? Människor som kanske knappt har bröd för dagen och inte kan skriva, vad ska de med datorer till? undrar många. Eller också säger man: De som får tillgång till datorer i utvecklingsländerna är ändå bara en elit, och då blir klyftorna ännu större mellan dem som har och dem som inte har.

Men med en sådan argumentering skulle ju allt hjälparbete utom direkt akuthjälp med matpaket och mediciner vara fel. Att försöka höja kunskapsnivån i ett land, så att jordbruk och industri kan utvecklas skulle vara förkastligt, eftersom även det till en början skulle skapa nya skillnader.

Men varför datorer - vad är det för fel på böcker och griffeltavlor? Inget alls, men datorn är en så oerhört mångfacetterad maskin, särskilt uppkopplad globalt i nätverk. Tänk på hur spridd kassettbandspelaren blivit i tredje världen. Om datorn fick tiondelen av denna spridning skulle den - gissar jag - få en enorm betydelse, eftersom den lockar människor vidare på så många olika sätt. Musik på nätet kan t.ex. bli inkörsporten till allehanda läsning och kunskaper. En bonde kanske får tips om hur man odlar en ny gröda han inte tänkt på tidigare, som skulle passa hans jordmån. På nätet är man ju heller aldrig bara konsument utan lockas att göra saker själv. Nyhetsförmedlingen i världen har ju faktiskt redan förändrats en del tack vare nätet. Grupper som det tidigare bara handlade om, tar nu ofta själva till orda på webbsidor.

Hur går det då med Internetanslutningen i världen? Ja, alla Afrikas länder har rätt nyligen blivit uppkopplade, men med bara cirka 4 miljoner användare på hela denna kontinent. Och i Asien finns 144 miljoner och i Latinamerika 25 miljoner användare. Att jämföra med Europas 154 och Nordamerikas 180 miljoner. Men det är en början.

Paula Uimonen, som bl.a. sysslat med utvecklingsarbete för FN i Genève, har nyligen lagt fram sin doktorsavhandling i socialantropologi vid Stockholms universitet, med den tyvärr rätt otympliga titeln "Transnational Dynamics at Development Net". Det är något av ett pionjärarbete detta att studera ett så svåravgränsat fält som Internet med etnografens öga. Som doktorsavhandling blir den ibland väl rapsodisk, när hon sveper över detta stora forskningsområde. Ändå är den mycket läsvärd, främst för inblickarna i Malaysia och Laos, de länder hon studerat på plats.

I Malaysia finns ett teknologicentrum liknande det i indiska Bangalore. Här heter det Multimedia Super Corridor, ett projekt initierat av premiärministern själv, med många prestigefyllda västliga rådgivare, Bill Gates och Alvin Toffler t.ex. Även om premiärministern är för modernisering, odlar han gärna personkult och griper till hårda tag mot oliktänkande. Ändå tycks Internet här sprida oppositionens budskap bland rätt breda skikt. Till dem som inte själva har tillgång till datorer sprids ofta pappersutskrifter av webbsidor.

Uppkopplingen av Laos skedde däremot inte på regeringsinitiativ utan med hjälp av exillaotier, många av de experter som flydde på 70-talet när folkrepubliken Laos utropades. 1994 startades den första e-posttjänsten inne i landet. 1997 blev Laos medlem av Association of South-east Asian Nations, en organisation för tillväxt som påverkat Internetutvecklingen i flera länder, eftersom man förutsätter Internet som kommunikationsväg. Något år efter detta fanns cirka 500 användare i huvudstaden Vientiane. Det fanns då två Internetcaféer i staden, i år är de ungefär 20. Inte bara turister använder nu tjänsterna, förra året var det cirka 20 procent infödda på ett av Vientianes Internetcaféer, enligt Uimonens uppgifter.

Trots olikheterna mellan Malaysia och Laos har båda ländernas ledare fått erfara hur de i viss mening närt en orm vid sin barm. Plötsligt sprids material från den politiska oppositionen eller västligt fördärv, t.ex. pornografi. Den ofta osjälviska och fria publiceringen på nätet är svårbegriplig för totalitära styresmän. Uimonen berättar hur några Internetentusiaster vid ett tillfälle försökte intressera laotiska beslutsfattare för nätets välsignelser genom att visa dem några webbsidor som handlade om Laos. "Vem har auktoriserat detta material?", blev den bryska kommentaren.

När det gäller det där att Internet skapar nya klyftor, menar Uimonen att den ojämlikhet man kan se oftast inte är ett resultat av datoriseringen utan snarare tidigare existerande klyftor som visar sig i ett nytt ljus. Klyftorna försvinner förstås inte så snart man smetar lite IT över dem.

Många förfasar sig över Internets kommersialisering - ofta med rätta, skulle jag nog vilja säga. Men samtidigt håller jag med Uimonen när hon säger att Internet i mycket högre grad var ett elitfenomen före kommersialiseringen, som trots allt sett till att Internet nått en masspublik, som inte är akademiker eller datornördar.

Häromdagen hörde jag att några stora vetenskapsförlag gör sina databaser med tusentals vetenskapliga tidskrifter tillgängliga i stort sett gratis för forskningsinstituten i flera utvecklingsländer. I Etiopien hade det där redan kommit till nytta, eftersom läkare den vägen hade lärt sig nya metoder för sårbehandling av t.ex. brännskadade krigsoffer.

Och Malaysia tycks, enligt New York Times, ha exporterat sin idé med speciella bussar som kör ut på landsbygden för att lära folk vad de kan göra med datorns hjälp. I Ghana finns nu också sådana och fler länder står på tur. Att följa den här utvecklingen är sannerligen ett högintressant etnografiskt fält. Om det nya Världskulturmuseet i Göteborg inte vet vad man ska syssla med, så är detta en självklar utveckling att spegla.

NOT: Inslaget skrevs och spelades in 4 december 2001 men sändes först i 14 januari 2002. Referensen till "förra året" avser alltså inte 2001 utan år 2000.