Vernissage

(1979/80)
 


I sitt senaste verk "Människan" hävdar Gud att han skapat det till sin
avbild. Nu är ju detta knappast något nytt. I alla tider har man
framhållit att konstverket på det ena eller andra sättet är en
återspegling av, om inte den skapande konstnären själv, så ändå hans
livserfarenhet, eller mera allmänt uttryckt: all konst är realistisk
såtillvida att den avspeglar verkligheten mer eller mindre tydligt
filtrerad och färgad genom konstnärens hjärna och hand.

Utan tvekan är detta konstnärens verkliga tour de force, ett
stort upplagt verk med en strukturell mångfald som är i det närmaste
omöjlig att överblicka. När man då koncentrerar sig på delarna på
bekostnad av helheten, får konstverket så att säga sin metafysiska
mening. (Den inre splittring och diversitet mellan de individuella
komponenterna som gör sig gällande i deras inbördes relationer, svarar
direkt mot den mera linjära perception som betraktaren får när han
följer delförloppen.)

Verket ingår i en större tablå av såväl figurer, staffage som fond, och
det är onekligen fantastiskt att tänka sig att allt detta gjorts på
endast sex dagar! Det slarv som med nödvändighet måste bli följden, är
egentligen en av verkets fungerande parametrar; ofullkomligheten väcker
redan genom sin blotta existens frågan om fullkomligheten, ingen idé
föds utan att implicera sin motsats.

Man kan inte låta bli att fråga sig hur en så storslagen idé
koncipierats. Inspirationskällor? Motiv? Konstnären är här mycket
förtegen och man får en känsla av att alla tolkningar är möjliga. Andra
kritiker har beskyllt Gud för att ha framställt det största och mest
flagranta exemplet på ett stycke l'art pour l'art. Men det är så
att säga en invändning som upphäver sig själv. Alla handlingar, skapande
som destruktiva, är alltid självrefererande. I vad mått man erkänner det
eller inte är en rent filosofisk fråga.

Språkets förhållande till konsten är ett annat kärt debattämne som kan
appliceras på frågan. Det enda man med säkerhet vet om upprinnelsen till
verket är en verbal och begreppsmässig förlaga: In principio erat
verbum, i begynnelsen var ordet, men också tanken, ty kontemplationen
över det fullbordade verket (på den sjunde dagen), skulle i själva
verket inte vara någon återhämtning, utan snarare en del av
skapelseprocessen, då verket får sitt elddop inför den mest kritiska av
kritiker; skaparen själv.

Är nu verket en dagslända? Kommer Gud att bilda skola? Det är förstås
för tidigt att svara på. Konstnären har emellertid varit förutseende nog
att se till att verket äger en inre dynamik som gör det
självförstörande, en direkt motpol till den annars så omhuldade
autogenesen. Kan man kanske spåra en liten ironisk udd här? Faktum är,
att för den intelligente iakttagaren finns här gott om interna
lustigheter, hänsyftningar och parodiska tilltag som redan rönt stor
uppskattning och munterhet i demiurgkretsar. Det fordras onekligen en
stor konstnär och ett välbalanserat estetiskt sinnelag för att på detta
djärva sätt kombinera tragiska och dramatiska element med närmast
komiska.

Vad övrigt gäller exegetik och uttydning kan man bara ana de stora
forskningsfält som öppnar sig. Den ständiga förnyelsen av motsatspar
(anima-corpo, maskulinum-femininum, högt-lågt, starkt-svagt,
C-dur-a-moll) skapar ständigt nya synteser, nya konstverk i konstverket.
Symbolvärlden är den mest komplicerade semiotiska struktur som någonsin
har skapats. Ta bara tolkningen av saker som revbenet, regnbågen eller
stadsgatornas mönster. Här går också konstnären fri på ett listigt sätt,
somligt är ju verkets verk, en spegling av en spegling, och då är
konstnären bara igångsättaren av processen.

Om detta ska ge något på ett djupare plan krävs uppenbarligen en aktiv
publik, inte så att verket är ofärdigt, tvärtom, genom dess
självgenererande karaktär fordrar det en uppmärksamhet som verkar nästan
omöjlig. Går Gud Över huvudet på den vanlige åskådaren här?

Svaret är nog att verket talar på många nivåer. Oavsett bildning kan
varje åskådare finna något att identifiera sig med. Och vad gäller
forskarna, det vet vi ju vid det här laget; finner de inget, så
uppfinner de något. De kommer att vara sysselsatta för oöverskådlig
framtid. Vem vet, är det kanske just detta som är det egentliga
konstverket, som en gigantisk spin-off-effekt?

Nå, underförstått tycks ändå ligga uppmaningen till publiken: Har
konstnären offrat sex dagar på att göra verket, kan publiken också offra
en vecka på att försöka förstå det.

Och det kan man väl som recensent bara instämma i.



[cirka 1979-80]