Romanen (ett närmevärde)

(1979/80)
 

Fullkomligt utmattad rev han med en suck det sista papperet ur
skrivmaskinen. Han var mycket gammal. Detta var hans livs romanbygge.
Frågan är väl om det inte var alla tiders romanbygge. Tekoppen, som stod
bredvid skrivmaskinen, var kall, mycket kall. Färgbandet var utslitet
och de sista orden på det sista arket syntes en aning matta, när han nu
försiktigt, ömt och med nästan en smeksam gest, lade det överst på högen
av andra ark.

Han lutade sig tillbaka, masserade sin ömma panna som fjällade en aning
och tänkte förnöjt på sin listiga intrig. Vad var zen och nämnandet av
Guds alla namn mot detta? Han hade på känn att något slags rekord var
slaget. Ute var det fortfarande natt. Inga upplysta fönster ännu. Inget
stjärnljus heller.

Huvudpersonen i denna digra roman var en skribent som egentligen
försörjde sig på annat än skrivande, men som hyste stora
författardrömmar och på sin fritid skrev noveller. Hans visioner var
ofta storslagna, men han hade svårt att förverkliga dem. Det verkade
näst intill omöjligt att utveckla något tema längre än den korta
historiens exposé. Novellformatet kände han som en tvångströja. Skulle
han någonsin med sin fantasi kunna skapa en idé som inte bara var ett
hugskott utan som skulle hålla att utveckla sida efter sida så att det
blev ett verk av romanens dimensioner (och ambitioner)?

En kväll hade sålunda novellisten just förfärdigat en av sina
bagateller, något han uppenbarligen hållit på med ganska länge, men
trots det en rätt obetydlig sak, precis som allt annat han skrev. Denna
gång handlade det om just objektet för hans litterära drömmar:
romanförfattaren. Han tänkte sig närmare bestämt att en stor författare
med enorm intellektuell kapacitet (en egenskap han själv önskade sig)
skrev ett stort och långt epos, att denne diktare lyckades skapa något
stort av något litet, att han hade just denna förmåga som vår novellist
saknade, att spänna ut de litterära vingarna, att få en idé som kanske
till en början verkade blygsam, eller rentav löjlig, att blomma upp och
slå ut, föröka sig likt trädets årsringar och prägla sida efter sida av
till synes outsinlig fabuleringsförmåga.

Man skriver ju helst om sådant som ligger en varmt om hjärtat, om saker
man har en personlig relation till. Sålunda blev romanens ledmotiv
förstås novellistens eget bryderi, banalitetens ynkedom såsom den kommer
till uttryck i den korta novellen, närmare bestämt en mindre betydande
skribents strävan att i novellens form inrymma mer av livet än han
egentligen är mäktig själv.

Och vad vore väl lämpligare att behandla i denna novell än just
romanbygget, denna litterära arkitektur, som för en småslöjdare måste
te sig ouppnåeligt som fartygsvarvet för flaskskeppsbyggaren. I detta
fall är det ett just förfärdigat flytetyg som ska sjösättas, en tjock
bok har just skrivits om just en sådan här förtvivlad novellskrivare som
bara kan skriva saker i stil med historien om Litteratören (med stort L)
som i sin sista, näst intill postuma, bok behandlar novellförfattarens
svårigheter att kunna få en novell om en roman om en novell om en roman
om en novell om en roman om en novell om en roman om en novell om en
roman ...................... --> ∞] ... att bli allomfattande.



[cirka 1979-80]