Stella Polaris

(197?)



Min fader från rymden kommer varje kväll. Hans långa, seniga och
muskulösa kropp rör sig smidigt. Han har en heltäckande åtsittande
mörkblå dräkt, vid halsen en fluffig röd halsduk med stora vita prickar.
Hans hår är svart som natten, han ler alltid med vita tänder. Han lämnar
bygatans upplysta bensinpumpar bakom sig, han är på väg till
rakethamnen. Han vet vilka dagar han måste ta mig med. Raketen är
svindlande hög och vit, den rymmer kraften hos tio vattenfall, dess
eldstråle förmörkar solen, den är ett svindlande rus. 

Min fader från rymden manövrerar med seniga armar spakarna. Mina kinder
blossar. Hans halsduk är röd med vita prickar. En svag doft av rakvatten
fyller kabinen, stjärnornas vita nålspetsar når bara våra ögon. 

Min fader från rymden ler alltid, utom då han i ett snabbt övergående,
sammanbitet allvar klarar ut någon invecklad kurskorrektion på väg mot
rymdens elfenbenskust. Bensinpumparnas gula elljus är långt borta.
Fönstret där jag väntar om kvällarna är långt borta. Långt borta är
morgondagen då jag väntar igen.


[197?]