Prose

Pjäs utan bild och tal

(1970) I. Det är en helt vanlig dörr i brunt trä med ett patentlås och en brevlåda med vita plastbokstäver. En helt vanlig dörr bland andra vanliga dörrar i ett hyreshus. Man har kunnat höra någon mumla för sig själv där inne länge nu. Han borde komma ut när som helst. Hissen är invändigt klädd med plast. Det finns en spegel där inne som inte gör något annat än speglar hissens egna väggar. I hissdörren sitter ett avlångt fönster. För att lätt kunna öppna dörren är den försedd med ett silverglänsande handtag. En liten blank platta med ett ännu mindre fönster i. Bakom fönstret skymtar två knappar, en röd och en grön. På plattan under fönstret sitter ett lås. Under plattan sitter en skylt: "Huvudströmbrytare för hiss, balkong, konservburk. brevlåda. korridor och automat." Nu hörs steg innanför den bruna dörren. Han är på väg ut. Dörren öppnas, han går fram till hissen, går in i den och står stilla där inne tills dörren tyst stängts. Så trycker han på en rund knapp med bokstaven B. Hissgolvet svänger undan och han störtar ner i hisschaktet. II. Han ligger med ryggen mot de andra i ett hörn av balkongen. Han svävar just i en slummer mellan sömn och vaka när trafikbullret åtta våningar under definitivt väcker honom. En bil dyker upp i backkrönet. Efter den kommer en bil till. Snart kommer ytterligare en bil. De två första möter nu en fjärde. Han som definitivt vaknade vänder sig nu irriterat till de övriga på balkongen och frågar hur de kan ge sig till att slösa tid på något så befängt som kortspel. De övriga har nämligen spelat kort en stund och kortspel är något som den definitivt väckte inte kan fördra. Alla kortspelarna ångrar sig i ett tag och den långe reser sig. En av kortspelarna lutar sig bakåt mot väggen. Hon stryker med armen mot den vassa rappningen. "Har vi inte varit här ute tillräckligt länge nu?" undrar hon. Den långe svarar inte. Han är helt upptagen med att räkna bilarna som kommer i backkrönet. De övriga kortspelarna har redan försjunkit i dvala. Sådana är de; spelar de inte kort eller äter, så somnar de. B 92422 BA 2014 AB 33924 B 54730 B 81266 AA 31709 AB 36244 U 39935 AB 12669 D 3380 B 31468 T 890 B 24175 B 22083 0 1207 AB 4787 BD 74008 EA 8487 BB 23587 A 67711 B 42897 A 25833 AB 34983 0 66529 0 28744 OA 4883 A 28313 BB 17529 BA 48826 E 2 BA 11Q80 0 38027 ÅA 25503 "Har vi inte varit här tillräckligt länge nu undrade jag!" Den långe vänder sig om irriterat och säger till henne vid väggen att hon borde veta hur de har det. "Du borde veta hur vi har det!" säger han irriterat. Alla som är vakna är irriterade på varann. De som sover är inte irriterade. Den långe petar bland de sista växterna i blomlådan. Så säger han: "Du vet ju att vi inte har någon mat kvar!" "Då får vi väl äta upp våra spelkort!" säger hon och tar bort armen från rappningen. Hon väcker den närmaste av de sovande, Denne väcker den andre sovande. Precis som om han hört resonemanget säger denne: "Undrar vilka som är godast, kungar, damer eller knektar, eller kanske ess, va!" Sådant är det, balkongsamhället: 2 vakna, 2 sovande och 1 slumrande. A: "Vi har varit här minst 15 år nu." "Sakta i backarna, så länge är det inte, men maten är slut nu." "Kallt är det också!" "Sådana där bilar är nog varma!" "Kallt och mörkt är det!" C: "Man kan ha filtar på sitsarna och så kan man ha extraljus!" "Mörkt och kallt är det, särskilt på vintern!" "Tänk så fort man kan köra då, även nattetid!" A: "Jag tycker inte alls om den här balkongen!" "Och på vintern får man ju ta till dubbar förstås!" "Jag är mörkrädd!" "Tänk så fartblind man blir när man tittar på bilarna så här högt uppifrån!" A: "Jag är mörkrädd!" C: "Man liksom tycker att det går långsammare än vad det gör." "Jag är mörkrädd!" C: "Man ser inte hur fort det går. Ingenting ser man!" A: "Jag är mörkrädd!" C: "Hastighetsmörker!" A: "Jag är mörkrädd!" C: "Jag är fartblind!" III. Balkongmänniskorna står på knä och utövar sitt kvällsnöje: att titta in genom balkongfönstret in i våningen där de aldrig satt sin fot. "Så fint det är!" utbrister den långe som verkar lång även nu när han står på knä. "Vilken stilig vas!" Balkongmänniskorna upphör aldrig att förundras över världen därinne. Vardagsrummet med plysch. Det låter som en reklamslogan. VARDAGSRUMMET MED PLYSCH! Det är möblerat, det finns mattor på golven, det verkar hemtrevligt. Balkongmänniskorna stirrar in i rummet med näsorna tryckta mot rutan. Det börjar blåsa på balkongen. Inne på en bokhylla ligger ett par glasögon. "Det blåser så hårt på balkongen att alla har lagt sig ner på golvet tätt intill varann för att hålla värmen. De av balkongmänniskorna som ligger så till att de kan, tittar uppåt på stjärnorna. Någon kopplar bort ljudet. Vi hör inte vindens tjut längre. Plötsligt reser sig en av balkongmänniskorna upp. Det är den långe. Han avtecknar sig mot himlen och säger något. Han ser melodramatisk ut som i en gammal film. Vi kan inte höra vad han säger, ljudet är bortkopplat. Nu reser sig de andra upp. De diskuterar något. Nu verkar det som om några av dem skulle lägga sig igen. Nej, alla ställer sig i stället och trängs framför balkongdörren och dom" (förvånat) "dom öppnar dörren! Faktiskt, dom öppnar själva balkongdörren och går in i lägenheten! En tvekar visst. Han säger något till dom andra. Tyvärr kan vi inte höra vad. Nu går också han in!" (Kameran flyttas från balkongen till dörrposten mellan vardagsrummet och hallen:) D går genast fram till bokhyllan och provar glasögonen som ligger där. B flinar åt honom. C vräker sig i en fåtölj. Å går och knäpper på TV:n som står i ett hörn av rummet. E ser sig villrådigt omkring men sätter sig sedan på golvet och väntar. A står kvar vid TV:n. En gubbe framträder i rutan. A vrider upp ljudet. B och C skrattar. Gubben i TV säger: "FÖR ALLA DE MÄNNISKOR, SOM GÄRNA VILL TRO PÅ EN LJUS OCH LYCKLIG FRAMTID FÖR VÅRT FOLK, FINNES KNAPPAST NÅGOT SÅ GLÄDJANDE SOM DET STARKT FRAMVÄXANDE INTRESSET FÖR DEN PERSONLIGA HYGIENEN!" D går och sätter sig bredvid E på golvet. Då reser sig E genast upp och går ut i köket. A kommer snart efter. Det är ett kliniskt rent kök. Utom på ett ställe: det har runnit vätska från köksklockans batterier. Vätskan har satt en brun fläck på golvet. Klockan visar på fem minuter i två. Till vänster finns ett kylskåp. A luktar på handtaget och får då syn på ett fingeravtryck. A visar det för E. Tillsammans öppnar de kylskåpet. Högra kammaren och högra förmaket är delvis öppnat så att man ser hjärtklaffarna. Levern är upplyftad, så att man kan se undre sidan av gallblåsan och gallgången samt portådern och magsäcken. Upptill ser man dels de stora pulsådrorna utgå från hjärtat, dels venerna blå, som uttömma sig i hjärtat. E tar ut en konservburk ur skåpet. Hon gör något med den. IV. Balkongmänniskorna tar sig ut i trappuppgången. Några tar ett par steg uppför trappan till nästa våning, andra står kvar på avsatsen på våning nio. Som i en balett grupperar de sig. E gör ett svanhopp och fångas upp av B. D vill gå ut och tar därför hissen ner: LÅNGSAMT TAR D HISSEN NER. Den länge (C) tar ingen notis om D utan trippar fram till dörren till en ny lägenhet. De övriga följer efter. Vigt tar de sig in i lägenheten genom brevlådan. Dess vita plastbokstäver ändras genast och det står plötsligt "E, B, A & C" på den. E, B, A och C undersöker lägenheten. E hittar en hel garderob med kläder. B hittar en projektor, A hittar ingenting och C hittar ett helt magasin med ljusbilder. "Jag är mörkrädd!" säger A. E tröstar henne. Balkongmänniskorna tar ner alla tavlor från en vägg och riktar in projektorn mot den. C sätter in magasinet han funnit. Den första bilden visar en interiör från en liten speceriaffär. Där finns en disk med en kassaapparat och bakom disken hyllor med varor. Men det finns ingen kund, ingen expedit. E, B, A och C begrundar bilden under tystnad. Så får B för sig att han ska flytta projektorn längre bakåt så att bilden blir större. Balkongmänniskorna flyttar sig bakåt. "Jag törs inte sitta så här nära balkongdörren!" klagar E. B tröstar henne. Så sitter de allihop och mediterar över speceriaffären och glömmer alldeles bort att det finns 35 bilder till i magasinet. Hela natten sitter de och mediterar. De märker inte att bilden gradvis smälter ner. V. Balkongmänniskorna kommer på morgonen underfund med att det finns 35 bilder till i magasinet. Men de går inte att se på för projektorlampan är utbränd. Balkongmänniskorna kommer på kvällen underfund med att de har ett helt sommartomt höghus för sig själva. De trycks av den obehagliga känslan att de kanske inte hittat den trivsammaste lägenheten ännu, att de kanske skulle trivas bättre någon annanstans än där de just nu är. På natten stiger balkongmänniskorna för andra gången ut i trappuppgången. "Känslan av att vara den enda vakna i hela huset och famla efter lysknappen." Men nu är de inte bara de enda vakna utan över huvudtaget de enda i hela huset. De behöver inte famla efter lysknappen. Det är tänt redan när de kommer ut i trappuppgången. C vill ta hissen ner några våningar. B och A följer med honom men E som inte vill bli lämnad ensam övertalar B att stanna. C tvingar då in B i hissen där redan A står. Ett våldsamt slagsmål utbryter mellan B och C inne i hissen. A står passiv därinne och tittar ömsom på de kämpande och ömsom på E som ser övergiven ut. E står inåt med fötterna och ser snopen ut, till och med i nacken. C blöder näsblod och han pucklar på B allt han förmår. A, som hittills varit helt passiv, sträcker nu ut handen och trycker på knappen mot bottenvåningen. E LOMMAR IVÄG UPPFÖR EN TRAPPA (LIVET ÄR DET HÖGSTA HON KÄNNER) OCH GÅR IN I EN BELÄGENHET VARS DÖRR STÅR ÖPPEN. E är ensam i lägenheten. Hon gör en genial sammanfattning av balkongmänniskornas situation. Hon utför den mest fantastiska monolog sammansatt av de klokaste ord. Men E:s ensamhet är så stor att den fyller upp hela lägenheten, inte ens en mikrofon får plats där, rummet bågnar ändå. Vi kan därför inte höra vad hon säger. De kloka orden blir så snopna att de formas till bubblor som aldrig tar mark. Det är den nödvändiga teorin som aldrig vid något tillfälle blir praktik, utom på toaletten dit man tar sin tillflykt om glädjen blir för stor, om den fyller en nerifrån och upp och om den aldrig slutar flöda till. Huden såsom yttre kroppsbeklädnad. Huden såsom byggnad och körtelapparat. Huden såsom avsöndringsorgan. Huden såsom värmeregleringsapparat. Huden såsom betydelse. Huden genom tarmen. VI. "Det var en solig sommarsöndag. Jag hade varit till kiosken och köpt en tidning. Jag gick in genom porten som vanligt och åkte upp till nionde våningen. När jag kom in i min lägenhet var där en röra utan like. Hade det varit inbrott? Nej. någonting sade mig att så inte var fallet. Skulle jag ringa polisen? Nej, utan att prova visste jag att telefonen inte fungerade. Skulle jag rusa in till en granne och låna telefon? Det fanns inga grannar längre. Det visste jag också mycket väl. Just när jag resonerat färdigt med mig själv, kom jag på att jag tänkt högt och jag tystnade därför av två anledningar. Så gick jag lugnt ut och fram till hissen som fortfarande var uppe (naturligtvis). Väl inne i den tryckte jag på knappen för "Bottenvåning". Det var så sinnrikt konstruerat att hissgolvet svängde undan som en fallucka och jag föll ner i hisschaktet. Jag förvånades inte av vad som hände. Schaktet fortsatte av allt att döma mycket djupare än huset, för jag föll i ett par minuters tid. Så småningom bromsades jag upp och så befann jag mig i en korridor. Det var nog en helt vanlig korridor men efter min hissfärd verkade den underlig. Jag fick för mig att varje sak i korridoren var en död människa. Att varje stol var en förvandlad människa. Jag kommer ihåg att jag redan då tänkte att jag måste ha blivit neurotisk. 'Alla är visst redan döda,' tänkte jag långsamt, utförligt och med snirklar. Så fick jag syn på en sån där roterande varuautomat långt borta. Det var ljus i den och den kastade snurrande färggranna skuggor på väggarna. På golvet bredvid den satt en man hopsjunken, flämtande. Från hjässan gick trådar in i automaten. Mannen hade en vision. Jag böjde mig ner och öppnade hans ena ögonlock. I ögongloben såg jag världen: PÅ ETT STÄLLE SÅG JAG TVÅ MÄNNISKOR SOM SATT VID EN VÄGG I ETT RIVNINGSHUS. TAPETEN VAR SÖNDERRIVEN OCH DET SILADE NER DAMM FRÅN TAKET. DEN ENA PERSONEN SA: 'NU ÄR DET SLUT PÅ MATEN.' Så flimrade det till och jag slöt ögonlocken på mannen. Jag tittade på automaten. Det var tioöresinkast på den. Jag kände i fickan och fann två tioöringar. Jag tog upp en och stoppade i. Mannen på golvet började andas och blinka igen. Så upptäckte jag att det låg en man till på andra sidan om automaten. Han rörde på läpparna. Jag böjde mig ner så att mitt öra nästan snuddade vid honom. Då uppfattade jag hans svaga viskanden. Han hade just stoppat i sin sista tioöring. Han bad mig stoppa i en till. Jag kände hur den andra tioöringen jag hade plötsligt blev tung som en sten i fickan. 'Tyvärr, jag har inga pengar!' ljög jag och ryckte på axlarna." VII. Radioteatern gav "Pjäs utan bild och tal" av KE Tallmo. I rollerna hörde vi som hissen ......... K Fagerlund balkongen ...... K Fagerlund konservburken .. K Pagerlund brevlådan ...... K Fagerlund korridoren ..... K Fagerlund och som automaten ...... K Fagerlund. Regin var gjord av "Huvudströmbrytare för hiss balkong konservburk brevlåda korridor automat och radioapparat". [700702]