En bror


Jag vaknade med ett ryck. Något var fel. Väckarklockan hade inte ringt.
Huvudet kändes ovanligt tungt och det var svårt att tänka klart. Klockan
var redan så mycket att jag skulle få svårt att hinna till jobbet på
posten, i varje fall om jag skulle hinna äta en ordentlig frukost.

Medan jag låg och funderade på om jag skulle gå upp och kasta i mig en
snabb smörgås och så hasta i väg eller sjukskriva mig och ligga kvar i
sängen, blev jag varse vissa ljud ute i köket. Det lät som om någon
stökade med pannor, som om vattenkranen spolade och lådor drogs ut. Jo,
nu hördes kylskåpsdörren också. Jag bodde ensam.

Förbryllad klev jag upp och letade efter morgonrocken, man vill ju inte
gärna möta en inkräktare spritt naken. Men rocken fanns inte på sin
krok. Försiktigt gick jag ut i hallen, ljuden fortsatte och i plötslig
blygsel skylde jag mig med överrocken, fortsatte så längs väggen till
köksdörren. Jag kikade in och såg just en hand ställa ner ett mjölkpaket
på bordet. Och handen stack fram ur ärmen på - min morgonrock.

Jag steg fram och stelnade omedelbart till inför vad jag såg. Det var
inte sant! Det var ju JAG som stod där i morgonrocken. Ingen tvekan,
detta skäggiga ansikte har jag sett i spegeln så pass ofta att jag
känner igen det. Jag förmådde inte röra mig, och knappt andas, jag kände
hur varje muskel spändes till det yttersta, hur blodet försvann från
ansiktet. Skulle inte den här synen ta slut snart, så här länge kunde
det väl inte hålla på!

Men min dubbelgångare stod kvar, också stel som en pinne, efter att ha
fått syn på mig. Ögonen spärrades upp och jag såg hur varje muskel
spändes till det yttersta, hur hans ansikte vitnade. Vi stirrade
varandra stint i ögonen och tiden försvann runt omkring oss.

Tvärs över bordet såg jag en rättvänd, verklig spegelbild av mig själv
och mina blå ögon, kaffevattnet kokade visst på spisen hörde jag, ögonen
var faktiskt väldigt blå, med mörka små streck i irisen och pupillen
liten som att knappnålshuvud.

-Vad är det här? pressade jag fram med konstig röst.

Tystnad. Min kopia stod lika stel som jag, lika yvigt skägg, tusen
tankar verkade röra sig bakom den valbekanta pannan.

-Jag vet inte, fick han fram till slut, oerhört korthugget. Han sa det
snabbt, som för att få det undanstökat och åter kunna sjunka in i tyst
laddad spänning. I varje fall kände jag igen mitt reaktionsmönster i det
avseendet. Rösten lät inte exakt som min utan mera som man brukar höra
sig själv från en bandinspelning.

Vi hade växlat varsin replik, isen bröts något, vi vågade röra osa lite
trevande, handen upp till hakan, den andra mot bröstet, som ett
instinktivt skydd. Sakta som i vatten utförde vi ungefär samma gester.
Vi rörde oss, men spänningen var fortfarande total.

-Vad är det som hänt, det är inte någon sorts skämt? sa han tveksamt,
men jag visste att inte heller han trodde det var ett skämt, men det var
den replik som måste fällas i den här situationen. Han tog att steg
bakåt mot diskbänken.

-Kan det vara möjligt, sa jag dumt.

Kylskåpet surrade. Kaffevattnet kokade bort. Vi svalde varsin ljudlig
klump.

-Är det jag? sa vi båda i ofrivillig kör med en försiktig pekning på
varandra.

Vi blev tysta igen, stod kvar på samma fläck på golvet och samlade saliv
i munnen. Mänskliga känslor verkade inte räcka till, paniken kom
krypande, skulle jag kunna kontrollera mig? Jag kände hur ansiktet
förvreds i en förtvivlad grimas och jag sjönk ner längs väggen, ner på
golvet och skakades av hickande snyftningar. Min kopia såg allvarligt på
mig, med en blick så sorgsen att jag ville sjunka vidare ner genom
golvet. Om det var så jag såg ut, förstod jag plötsligt hur jag fått
rykte om mig att vara en obotlig melankoliker. Så vände han sig sakta om
och tog den torrheta pannan av spisen. Vi ryckte båda till av det
plötsliga ljudet som spräckte tystnaden när han satte ner pannan på
diskbänken.

-Jag som trodde att jag redan hade stigit upp, sa han och jag kände igen
den där tendensen till galghumor från mig själv. Jag satt kvar på golvet
och såg på honom. jag började hinna ifatt hans reaktioner, kände att
även jag kanske kunde våga mig på att ta det lite från en humoristisk
sida.

-Det här är väl straffet för att man skriver science fiction.

Ingen av oss trodde att det var bedrägeri, allting stämde för bra, varje
por, varje hårstrå, varje gest inregistrerade vi såsom bara alltför
välbekanta, ingen skådespelare skulle kunnat klara detta, inte inför en
så kvalificerad kritiker.

Om jag drömde detta, skulle drömkopian i så fall vara lika chockad
själv? Ändå väntade vi oss båda två, eller snarare hoppades förtvivlat,
att vi skulle vakna och att den andra skulle försvinna. Vi väntade
liksom på nästa steg hela tiden, som om detta bara var början på en
uppenbarelse. Men inget mer hände. Minuterna gick och vi fanns kvar,
båda två. Och solen lyste in i köket som vilken morgon som helst.

-Jaha, summerade jag och reste mig och satta mig i stället vid
köksbordet. Den andre stack ner handen i morgonrockens högra ficka och
tog upp cigarretterna. Han visste förstås i vilken ficka de låg. Jag
behövde också stärka mig med ett bloss ooh han bjöd mig, paketet darrade
i hans hand och det gjorde jag också när jag skulle ta en. Vi kostade på
oss ett småleende när vi märkte varandras nervositet,

-Ingen av oss tycks ju vara farlig i alla fall. sa han och försökte se
saken från bådas sidor. Jag fick äntligen eld på cigarretten och blåste
ut röken i en ovanligt uttrycksfull pust.

-Efter det här kommer jag att tro på vad som helst, sa jag och lutade
mig mot ryggstödet. Spänningen mellan oss började sakta släppa och lämna
plats för en sorts försiktig upphetsning, ungefär som inför ett sällsynt
djur man är rädd att skrämma bort men ivrig att utforska.

-Hur det här än har gått till, sa han, och jag visste vad han skalla
säga, så undrar vi båda givetvis vem av oss som egentligen är den
riktiga.

Ingen av oss var förstås verkligare än den andre, min existens hade bara
på något sätt plötsligt delat upp sig på två kroppar, helt identiska,
med samma kunskaper, samma erfarenheter, samma minnen. Det låg nära till
hands att starta någon sorts frenetisk utfrågning om olika händelser och
data i livet för att försöka avslöja alltihop som en bluff. Men vi
visste att det skulle vara bortkastad tid.

Våra tankar var dock inte helt identiska, vi reagerade efter samma psyke
båda två, men inte nödvändigtvis samtidigt och på samma sätt. Jag ruvade
på en tanke som kändes farlig att uttala högt.

-Kan det vara att permanent tillstånd det här? sa jag till sist och
undvek hans blick.

-Om inte, vem av oss kommer att försvinna? fyllde han i. Vi blev tysta
ooh såg ner på bordsskivan och brödsmulorna som låg där. Det här var
alldeles för nära min gamla vanliga dödsångest, men nu upphöjd till två.
Om en av oss var en kopia (och det borde vara han som var kopian, för
jag kände mig inte alls som någon kopia) så borde den kunna försvinna
lika plötsligt som den kom. Men tänk om jag var kopian!

-Men, sa han som om han hört mina tankar, om ingen av oss är verkligare
än den andra, så är det väl troligt att om det här tillståndet går över,
så blir det lika smärtfritt som när det kom.

Jag hade fortfarande inte vant mig vid att höra min röst så där och jag
ryste till en aning, min svaga dialektala brytning hördes tydligare när
han talade. Det lät ju logiskt det han sa, men ända var tanken på en ny
omvandling. även en omvandling tillbaka, skrämmande. Var detta någon
sorts fysisk schizofreni?

Vi diskuterade olika tänkbara eller snarare otänkbara förklaringar till
det här, Fanns det något sådant som olika dimensioner där man normalt
levde parallellt utan att veta om det, och att dessa plötsligt börjat
sammanfalla? Eller var tiden en faktor lika konkret som rummet, där det
kunde bli en spricka, en förskjutning så att vi fortfarande var en
person men i olika tidsplan? Han kanske levde en sekund före mig t.ex.
Men det kunde inte stämma för då borde vi närmast ha suttit i knät på
varann och följt varandras minsta rörelse och den ene skulle varit den
andres eko.

Men det där med dimensionerna, om de plötsligt sammanfallit, borde väl
alla andra människor också ha fått dubbelgångare. Vi reste oss och såg
ut genom fönstret ner på gården. Där lekte barn och deras mammor stod
bredvid och såg på. Men ingen av dem var till antalet mer än en per
person. Vårt resonemang började gå i cirklar och vi nöjde oss med att
tillsvidare konstatera faktum, När posten dunsade ner i brevlådan gjorde
sig vardagen påmind igen och vi beslutade oss för att äta frukost
tillsammans. Ett sådant här problem löste man ändå inte på fastande
mage.

                                ***


Efter frukosten ringde jag till jobbet och sjukskrev mig (oss). Dels
skulle det behövas en hel del diskuterande, och dels var jag om inte
direkt sjuk så i ett något ovanligt tillstånd. Hur skulle vi nu ordna
våra liv? Det var lika bra att förbereda sig direkt om det här
tillståndet till äventyrs skulle visa sig permanent. Antagligen skulle
det inte vara så lyckat att vi visade oss båda två inför grannar, eller
allmänheten över huvud, eller ens för våra vänner. Det skulle bli
problem.

Men vissa saker skulle kunna få en elegant lösning. Vårt trista postjobb
kunde vi gå till varannan dag, å andra sidan hade vi nu fördubblade
levnadsomkostnader, men de fick vi väl klara genom ökat skrivande. På
kvällarna skulle vi vara tvungna att gå igenom dagen tillsammans,
rekapitulera vilka vi pratat med och om vad så att inga obehagliga
överraskningar skulle dyka upp. Det negativa var ganska lätt att dela,
men hur var det med det positiva? Om båda ville gå på en viss
tillställning? Vi fick absolut inte bli sedda tillsammans, vårt
förhållande måste hållas hemligt som ett äktenskapsbrott.

Bäst vore väl om en av oss skaffade lägenhet i en helt annan del av
staden och samtidigt ändrade utseendet, rakade av skägget ooh klippte
håret annorlunda. Där var det bäddat för konflikter. Vem av oss skulle
göra detta? Ingen ville förstås ändra på det invanda, det mest invanda.
Och tanken på en plötsligt uppdykande tvillingbror var omöjlig, alltför
många visste att jag inte hade någon bror.

Om en av osa ändrade utseende så skulle vi överge idén om att dela jobb,
identitetshandlingar osv. Men det föreföll ändå vara det bästa
alternativet. Vi singlade slant om vem som skulle ändra utseende. Det
blev jag. Inte nog med det, slanten bestämde också att jag skulle bli
den som flyttade. Som kompensation skulle jag dock få behålla namnet.
Vilket var nästa problem.

Vi måste snabbt skaffa fram personnummer och namn och
identitetshandlingar till en ny person, dvs. vi var på sätt och vis nya
båda två, men nu hade vi bestämt att jag skulle behålla namnet och min
dubbelgångare ändra sitt. Troligen skalle vi tvingas söka upp någon på
folkbokföringen, någon med inte alltför rent samvete.

Det var när vi satt och diskuterade vad vi skulle vilja göra med våra
nya liv, som vi kom på en skillnad. Båda ville vi ju skriva på heltid i
stället för att på deltid ha detta mördande arbete på posten för
brödfödan. Men så upptäckte vi en skillnad i vad vi skulle vilja skriva.
Den musikkritik och andra skriverier jag sysslat med för att dryga ut
science fiction-pengarna visade sig min dubbelgångare se som sitt
huvudintresse, medan han gärna överlät rymdfantasierna (som han
förvånande nog uttryckte det) helt på mig.

Vi satt alldeles tysta ett tag inför denna upptäckt.

-Det vore ju en alldeles ypperlig lösning, sa jag, om vi kunde dela upp
arbetet så.

-Lustigt, för det var just det här jag låg och tänkte på innan jag
somnade, ja det gjorde ju du också förstås ...

-Ja, problemet att splittra upp sig på så olika saker verkar plötsligt
vara löst!

Framtiden började sakta utkristalliseras för oss. Nu behövde vi bara att
nytt namn till honom. Vi satt och tänkte hit ooh dit och cigarretterna
gick åt dubbelt så fort som de brukade göra när jag tänkte i vanliga
fall. Vi prövade med namnen på gamla beundrade barndomskamrater, vi
prövade namn som kunde passa karaktären bättre än det vi råkat få genom
arv och dop. Men inget lät bra nog.

Så kom jag på att vi kanske skalle försöka med anagram, jag har alltid
tyckt om att leka med ord. Vi borde alltså kunna kasta om bokstäverna i
vårt nu gemensamma namn och få fram ett nytt genom att bara använda
dessa tecken: TOR MIKAEL KRALL.

Vi skrev ner bokstäverna på små lappar som vi med stigande iver flyttade
om bland alla andra papper på vårt överbemängda soffbord. TROR ALLA
LIKA, blev det plötsligt, men då blev bokstäverna K E M över och så var
det ju inget namn heller. RAKEL, KIM och LORKA kom sedan, det ville sig
inte riktigt, inget vettigt efternamn fick vi fram och så blev det
bokstäver över som bara var nonsens.

MORTEL KALK LIRA kom upp som vore det våra livs bittra symboler.
Plötsligt hade vi det. KARL ERIK förstås! Och så två L, M, O, A och T
över. Vad gjorde man nu med det? LATLOM, nej TALLMO förstås, riktigt
poetiskt och naturnära, tyckte vi. KARL ERIK TALLMO. Vi smakade på det.
Det fick duga som namn på en musikskribent.

Vi kände oss nöjda med vad vi åstadkommit den dagen. Halva natten hade
vi suttit uppe och pratat, ganska upprymda men tämligen avspända och
ändå fanns hela tiden en underton av overklighet som inte riktigt ville
försvinna. Det var tid att gå till sängs. Dagen därpå skulle vi söka upp
underjordiska kretsar för att ordna med folkbokföring och alla andra
papper.

En av oss måste tillbringa natten på en madrass på golvet och slanten
var vänlig nog att låta mig ligga i sängen. Med viss spänning gjorde vi
oss i ordning för natten. Skulle sömnen ändra vår tillvaro till det
normala igen eller skulle vi kunna fortsätta enligt planerna? Jag
tittade på väckarklockan som inte ringt på morgonen. När jag kände på
skruvarna på baksidan, gick de bara runt utan motstånd. Den verkade vara
helt trasig. Gammal var den också, så jag slängde den i papperskorgen.
Vi fick köpa en ny i morgon.


[1979-80]