Chronos passare

(1976)


Chronos satt med sin gyllne passare i sin högra hand. I en avlägsen
fantasi hade den rört vid de vises sten, men likt en magnets förmåga att
göra andra saker till magneter hade passaren dunkla fysiska egenskaper.
Linjalen låg bortlagd vid sidan, den gick bara att rita diametrar med.
Passaren ställde sig bredbent med sin vassa fot i terrängen, som var en
exakt avbildning av kartan, in i minsta detalj. Chronos vred den runt i
en piruett som sakta formade cirkeln, klockan, världen. 

Och se, människan stannade upp mitt i ett steg, vagnar slutade rulla på
grusvägarna, jetplan stelnade i luften som insekter i bärnsten,
planeterna låg som övergivna krocketklot på någons gräsmatta, barnen
stannade i stället länge på sina födelsedagar, konsertbesökare gick
långsamt runt första satsen i en symfoni, bärplockarna plockade av
skogens guld så länge de önskade, solen gick aldrig ner och fördunklade
deras arbete, men plötsligt tog skogen slut och de var på den långa
trista hemvägen som de på snabba cyklar reducerade till en kort
blinkning innan de var hemma i sin eviga kväll av handarbete, och deras
expressängar förde dem genom sömnens rike på nolltid.


[cirka 1976]