Fröken Flicka och drätselkammarens ordförande

I vår trädgård fanns äppel-, päron- och körsbärsträd, krusbärs- och vinbärsbuskar och till och med en liten hallonbuske. Där fanns gullregn, syrener och alla sorters blommor, mest lökväxter. När trädgården gjordes om hjälpte jag till att schakta grus med min lilla blå skottkärra. Jag var fyra år och mycket söt, sades det. Kanske ännu sötare var jag när jag bar sjömanskostym.

I dag föredrar jag att ta upp någon flicka ur det lätta gardet i min bil. Jag betalar 200 kronor för att hon skall sitta och värma sig i baksätet medan jag kör runt några kvarter innan jag åter släpper ut henne på gatan.

På lördagarna var det brasafton i salongen. Mamma satt i soffan och stickade och pappa slog sig ned med högläsningsboken i fåtöljen. Jag låg på en stor kudde på golvet vid hans fötter. Han stoppade metodiskt och förnöjsamt pipan, lade med ett lovande ögonkast mot mig det ena benet över det andra och slog upp sidan där bokmärket låg. Det var alltid samma bok. Den hette Knappast på nykter kaluv och var engelsk humor av bästa märke, sade pappa och sög på pipskaftet. Varje gång han läst en särskilt rolig passage tittade han förväntansfullt på mig tills jag tjöt av skratt. Många år senare förstod jag att det roliga mest varit pappas betoningar, när han förställde rösten på ett lustigt sätt. För redan då hade jag egentligen tyckt bättre om att smygläsa i hans hemliga böcker. Jag hade tidigt upptäckt att böckerna stod i dubbla rader i hyllan. Bakom varje bok fanns en annan bok. Jag tyckte bäst om en som hette I en sky av spetsar.

Första gången i mitt liv jag såg en flicka var ute på gården vid husknuten. Hon var liten och smal och satt på ett slags avloppsrör av cement som stack upp en bit ur marken. Det var avsett att fånga upp regnvattnet från ett stuprör som slutade uppe vid verandataket. Röret var målat i en rostbrun färg som flagat av, det var sprucket, en stor bit fattades och dessutom var det fullt med jord. Det satt inte riktigt rakt i marken heller.

När pappa gick i trappan till övervåningen sjöng han alltid med hög röst någon melodi och satte taktfast foten på varje steg. Hans favoriter uppåt var Funicculi funiccula och Samling vid pumpen, nedåt var det oftast J'attendrai eller Bröllopet i Trollhagen. Om jag stod i hallen kunde jag kanske samtidigt höra en annan visa från köket, där mamma alltid gnolade en stump för att hålla humöret uppe när något bränts vid.

När vi hade skrivning i skolan var stämningen alltid säreget förtätad. Vi satt uppsträckta med skrivdonen beredda medan lärarinnan delade ut papperen. De som redan fått sin skrivning kastade sig genast målmedvetet över frågorna. Själv väntade jag med bävan på att den spritdoftande stencilen skulle läggas på min bänk.

Papperet var liksom nedkylt, eftersom det ännu höll på att torka, och de frågor lärarinnan tänkt ut kvällen före lyste med förment självklarhet med sina blå bokstäver. Från den prickade raden där svaren skulle skrivas hördes nästan det uppfordrande knackandet av en penna mot en kateder.

Några svenska meningar skulle översättas till tyska. Den första förlamade mig. "Det var snällt av Er." Omöjligt. Andra meningen: "Honom har det gått illa för." Jag började inse att jag inte skulle klara detta. "Med vems hjälp har ni gjort detta?" Inte den heller. Jag kunde ingen tyska. "Hans brorson är en månad äldre än jag, men jag är ett huvud längre än han." Nu förstod jag knappt ens de svenska meningarna. Stint stirrade jag ned i bänken och lämnade tjugo minuter senare in blankt.

I dag är jag en av Sveriges främsta översättare av tyskspråkig, främst filosofisk litteratur. Knattret från pennan mot katedern har inte tystnat.

Mammas och min annars så milde far blev alldeles som förbytt och inte alls begiven på upptåg när han läste tidningen eller lyssnade på Dagens Eko som skrällde ut ur Radiolan över hela huset på högsta volym varje kväll halv sju. Om någon sade något fräste han och spottade irriterat. För oss var det Dagens Eko.

En morgon när han satt och försökte koncentrera sig på utrikessidorna i morgontidningen och jag försökte visa honom ett sår jag haft hela sommaren, hur fint det läkt nu och hur det inte alls var infekterat och att mamma sagt att jag kunde ta bort plåstret, fräste han till och vispade häftigt med armarna över oss, som om han fäktade bort flugor.

"Jag försöker läsa om Kubakrisen", röt han och tittade stint upp för tiondelen av en sekund. Vi stod och såg på med armarna hängande, medan vår far fastställde världsläget.

"Vi kan andas ut!" utbrast han efter ett par olidliga minuter, "Kennedy har talat med Chrusjtjev på heta linjen".

Han vek ihop tidningen. Äntligen kunde vi försjunka i frukostätande.

Fläckar är ett intressant kapitel. När en fläck uppstod på en duk eller ett byxben under en måltid slängde familjen allt den hade för händer och ett intensivt skrubbande, blötande och baddande tog vid medan maten kallnade.

"Herre Gud, vin på duken", ropade mor. "Salt, salt!"

"Inget sånt trams", morrade far och lutade sig fram och inspekterade duken. "Den här fläcken är dessutom gammal, då hjälper bara en sak!"

"Men duken är nyss tvättad, det måste vara en ny fläck", sade mor meditativt.

Far hade dock redan hämtat en pipett.

"Gamla fläckar löses bäst upp av det medium de en gång varit lösta i", förklarade han och tog några droppar vin i pipetten och droppade på fläcken på duken. Mor stirrade med fasa, men under tystnad.

"Så där, nu är fläcken visserligen kvar, men den är löst", sade far vetenskapligt. "Nu är det bara att blötlägga den snabbt."

Familjen drog i procession in i badrummet, där duken lades i en emaljerad hink.

På samma sätt brukade far droppa kaffe, te och till och med senap på gamla fläckar som gåtfullt dök upp trots trägen bekämpning.

Å andra sidan brukade mor koka spruckna ägg genom att sätta häftplåster över sprickan. Otaliga förbundna, rehabiliterade ägg har jag ätit under min barndom. Och lite stelnad äggula på duken togs bäst bort med några droppar färsk, varm äggula.