Boken kan laddas ned här i form av en PDF-fil. (115 sidor, 337 K).

Tyvärr kan man inte längre köpa en tryckt, signerad version av boken.

”Ordens verkställande potential ligger som ett särskilt poetiskt skimmer över dem”

Varför valde du 1992 att publicera en hypertextroman – "Iakttagarens förmåga att ingripa"?

I korthet var det så att jag arbetat i flera år under 80-talet på en roman som var tänkt att tryckas. Men den stretade åt många olika håll. Det mesta var vanlig text, men jag experimenterade också med partier där slumpen avgjorde vilka meningar som skulle kombineras, och jag använde mig också av en sorts upprepningsteknik besläktad med den musikaliska minimalismen, av typ Steve Reich eller Terry Riley. Det fanns många idéer i romanen som egentligen väntade på datortekniken, så när jag skaffat Macintosh 1988 och upptäckt möjligheterna med programmet Hypercard, så kunde jag inte låta bli att överföra romanen till detta medium. Då fanns ingen egentlig hyperlänksfunktion i Hypercard. Man kunde däremot formatera en viss teckensträng som en "grupp" och göra den känslig för en klickning med musen. Sedan fick man själv skriva en programsnutt som kunde reagera på den där musklickningen och utföra något, t.ex. att få Hypercard att gå till en annan sida, visa en bild eller vad som helst. Jag har beskrivit bakgrunden till boken mera utförligt på en speciell sida på webben.

Vilken respons fick du på din hypertextroman?

Den föll mellan två stolar kan man nog säga. De som förväntade sig någon sorts dataspel blev besvikna över att det var för tråkigt, och de som borde ha förstått sig på ett textkonstverk av ny typ brydde sig inte om den – troligen för att de trodde det var någon sorts fånigt dataspel.

De som har tagit sig tid att läsa texten och inte bara jagat efter ställen där det finns olika effekter, brukar dock tycka att det är en suggestiv och välskriven historia.

Du har nu mer än tio år senare publicerat en "icke-interaktiv" version av verket, som inte bara innehåller texten utan även Hypercard-programmeringen. Hur stor del av texten upptas av kodningen?

Nja, den nya boken innehåller inte hela romanens text. Långt därifrån. I så fall skulle den ha omfattat ungefär 465 sidor istället för som nu 115. Den innehåller programmeringen, som är gjord i Hypercards eget språk Hypertalk. Den innehåller varenda liten programsnutt som styr den elektroniska bokens beteende, så att säga, allt det som normalt inte syns utan är maskineriet bakom de textsidor man läser på skärmen. Det förekommer dock på många ställen att enstaka ord, meningar och längre stycken ur romanens text liksom läcker in i programkoden. Rätt som det är dyker det upp ord som "äggskal", "utomlands" eller "blå" – eller meningar som "Det var farligt att skrika på inandning, hade hennes mor sagt" eller "Varför kände han sig så oerhört amerikansk just här i badrummet?". Anledningen till detta är att texter ofta ska visas i marginalen eller i ett pop-up-fält över den vanliga brödtexten, och då är det enklast att lägga in den texten i koden som styr visningen.

Jag brukar likna det vid att man står bakom scenen på en teater och ser alla rep och taljor och mekanismer som höjer och sänker kulisserna, och så hör man samtidigt spridda ord och fraser utifrån scenen där skådespelet pågår. Det är något suggestivt i detta att bara ana helheten. Jag är ju inte precis den förste som fascinerats av fragmentering. Peter Cornell skrev en bok på 80-talet som hette "Paradisets vägar", där det skulle föreställa att bara fotnoterna till ett arbete fanns kvar. Huvudtexten fick man försöka tänka sig. Och Armand Schwerner skrev en sorts arkeologisk poesi, där en stor del av texten fattades.

Fast den här texten som "läcker in" är bara halva anledningen till att jag gjorde boken. Hypertalkspråket har nämligen en sorts poetiska kvaliteter i sig självt. Jag minns att jag tänkte det direkt när jag började med Hypertalk någon gång runt 1988 att detta är ju bitvis rena poesin.

Det är inte som C++ eller Pascal utan ligger väldigt nära normalt språkbruk. Och det som är så spännande är att orden har en laddning och en kraft i direkt instrumentell bemärkelse, på ett sätt som de ju inte har i normalspråket. Denna ordens verkställande potential ligger som ett särskilt poetiskt skimmer över dem, även så här utanför datorn. Tryckta på en boksida är de som fiskar som sprattlar på land, ändå tycker jag de förmedlar en sorts transcendens.

För att ta ett enkelt exempel: man kan skapa en klickbar knapp och i den lägga programsnutten "on mouseup, go next card, end mouseup". Det betyder att när man sedan klickar på knappen kommer den att reagera när musknappen släpps upp ("mouseup", alltså) och då utförs den instruktion som står mellan "on mouseup" och "end mouseup". I detta fall går alltså Hypercard till nästa kort eller sida.

Man kan även göra ett textfält klickbart och lägga in en programsnutt som vid klickning t.ex. ändrar typsnittet eller tömmer fältet på text. Just detta kan man åstadkomma med ett script som jag tycker är nästan zenbuddistiskt: "on mouseup, put empty into me, end mouseup". Objekt kan alltså referera till sig själva som "me".

Ofta måste man kolla om ett visst villkor är uppfyllt för att sedan låta programkoden styra en viss åtgärd om villkoret är uppfyllt. T.ex. om ett textfält fyllts med en slumpmässigt genererad text, så måste fältet tömmas innan man kommer dit nästa gång så att läsaren inte ser den gamla texten igen. Då kan man ha en programsnutt som precis när man vänder blad kollar om ett visst fält med ett visst id-nummer är tomt eller inte. Om fältet inte är tomt, så ges en instruktion som tömmer fältet. Det kan också handla om att vissa fält med text i vissa sammanhang ska synas och i andra sammanhang ska göras osynliga. Då finns en rätt kul syntaktisk vändning som man kan använda som kontrollfunktion:

"if the visible of background field id 29 is the visible of background field id 29, then hide background field id 29"

Det där kan vara svårt att förklara om man aldrig sysslat med programmering, men frasen "the visible of background field id 29" kan ha värdet "true" eller "false", beroende på om det där fältet med nr 29 är synligt (visible) för tillfället eller inte. Det normala skulle då vara att man skrev:

"if the visible of background field id 29 is true, then hide background field id 29"

Men "true" kan alltså lika gärna skrivas som "the visible of background field id 29", eftersom det i sig är ett sätt att uttrycka ett värde hos fältet. "False" skulle då kunna uttryckas som "not (the visible of background field id 29)".

Sådana där finurligheter tilltalar mig. Har alltid varit fascinerad av "meta", när saker handlar om sig själva – och det här är något liknande.

Jag kanske ska tillägga att programkoden normalt står med en instruktion per rad. Jag har ändrat detta enligt ett system så att texten står tryckt i svit, i ett stycke per "hanterare" eller programsnutt – så att det blir mera som en berättelse eller en massa korta notiser efter varandra. Det finns ett system av parenteser och semikolon etc. som utmärker när vissa rader är nästlade, som det brukar heta, dvs ligger som kinesiska askar, den ena i den andra. En annan typografisk detalj är att den här texten som läcker in från den riktiga romanen har jag satt med kursiv stil för att den skall synas tydligare. All svensk text som "läcker fram" ur romanen är också översatt till engelska för att det ska bli enhetligt. Själva Hypertalkkoden är ju alltid på engelska.

Är det här en text som riktar sig till programmerare? Hur tycker du att man som vanlig "läsare" ska närma sig koden?

Nja, det är nog inte alla programmerare som skulle uppskatta den, men en särskild förståelse får man givetvis om man känner till Hypertalk eller något liknande språk. Men jag tror också man kan läsa den här texten som en sorts konkretistisk poesi – fast det är ju inte så lättsmält det heller. Det är klart att det här är en väldigt – som det brukar heta – smal bok.

En annan aspekt av det här är att boken på sätt och vis är sann, medan den ursprungliga romanen i sin egenskap av fiktion inte är sann. Hypertalkkoden är visserligen påhittad, men är samtidigt verklighet. (Det skulle man ju i och för sig kunna påstå om romanens text också – den beskriver sig själv helt sanningsenligt ungefär som man kan säga att verklighetens landskap är en mycket exakt karta över sig själv i skala 1:1.) Det handlar om olika verkligheter, på olika nivåer – sådant fascinerar mig.

Jag kanske ska påpeka också att när det står "cd" i texten så betyder det card, "btn" betyder button, "fld" är förkortningen för "field", och "bkgnd" eller "bg" betyder background. Jag funderade ett tag på att skriva ut alla förkortningarna för att göra det ännu mera likt normalspråket. Det kanske jag gör i en annan upplaga.

Jag prövade att läsa texten högt, vilket frilade en poetisk dimension. Har du tänkt på att du skulle kunna läsa in boken som talbok? Det vore väl en ironisk gest? Eller?

Jag tror också det skulle fungera bra. Inte hela boken dock, det blir nog alldeles för mycket. Men jag har funderat på att läsa in några avsnitt eller kanske göra ett par text/ljud-kompositioner med hjälp av syntetiskt tal som jag ju håller på en del med också. I så fall lägger jag upp dessa ljudfiler på bokens webbsida.

Hur ser du på interaktiva konstnärliga texter i dag? Eller på interaktiv konst överhuvud taget?

Ja, det är klart att detta att ge ut en interaktiv boks helt statiska programkod i tryck är ju en sorts ironi, som du är inne på. Eller självironi. Fast jag tyckte redan när jag gav ut e-romanen 1992 att begreppet interaktivitet var väldigt missbrukat. Ungefär som att demokrati kan förväxlas med skendemokrati, så var det många som såg interaktivitet som en så fantastisk möjlighet för läsaren att delta. Ändå tvingas ju läsaren springa i den labyrint som programmeraren har skapat i förväg. Sann interaktivitet, som den en gång definierades av Stewart Brand och Andy Lippman vid MIT, innebär en hög grad av oförutsägbarhet vad gäller procedurens vägval och även slutmål, varken människan eller maskinen ska så att säga vara låst vid ett visst utfall. Och det är något helt annat än den interaktivitet vi har sett hittills. Därmed inte sagt att den är dålig, men den är något annat.

Och när det gäller möjligheterna att använda interaktivitet konstnärligt, så har vi förstås bara sett början. Det tar längre tid än de flesta föreställer sig för ett nytt medium eller ett nytt konstnärligt verktyg att få fäste. Det gäller att använda det till saker som inte andra äldre medier är bättre på. Och det gäller att användarna, publiken, läsarna i viss mån kan se genom mediet, att det blir transparent. Nu tänker man fortfarande väldigt mycket på alla knappar och klickanden och fönster på ett sätt som man inte gör med en tryckt bok. Bokens sidor och pärmar stör inte läsupplevelsen, men det gör ofta datorgränssnitten.