Föredraget i Riksdagshuset 1969

Skolleda

Av Sigrid Tallmo

Skolleda konstaterades exv. redan 1955 vid en utredning i samband med SÖ:s försöksverksamhet med nioårig enhetsskola. (Se vidare SÖ:s skriftserie nr 42).De lärare som hade haft problem med skolleda ansåg att den berodde på bristande förutsättningar och intresse hos eleverna för teoretiska studier. Vid en utredning som framlades 1965 av skolöverläkaren för den psykiska skolhälsovården i Stockholm, dr Torsten Ramer, framkom att antalet undersökta högstadieelever med skolleda, skolk, disciplinsvårigheter och allmänt neurotiska symtom hade ökat från drygt hundratalet till bortåt tusentalet per år under sjuårsperioden från läsåret 1957/58 till läsåret 1964/65. Dr Ramer ansåg att skolledan säkerligen många gånger berodde på att elever med mera praktisk begåvning kände sig underlägsna kamrater med större intresse och fallenhet för teoretiska studier.

I samband med att narkotikamissbruket i skolorna blev känt beordrade SÖ en skärpt närvarokontroll och att lämpliga åtgärder skulle vidtas angående elever med upprepad eller långvarig obestyrkt frånvaro. Av den utredning som gjordes angående narkotikabruk bland högstadieelever vårterminen 1967 drog SÖ den slutsatsen att en sannolik delförklaring till narkotikabruket var skolleda, låg skolmotivation osv. Vilka åtgärder anser då Skolöverstyrelsen att vi skall vidta för de elever som under nuvarande förhållanden inte kan få någon hjälp till bättre anpassning i skolan och som blir psykiskt sjuka av att sitta av de sista skolåren?

Hur det kan vara i praktiken vill jag ge ett exempel på:En lärarvikarie ställde en dag en fråga till en elev i en nionde klass och möttes av ett allmänt skratt. Han frågade varför de skrattade och fick till svar:"Han brukar aldrig få någon fråga, han kan ingenting, han bara sitter här".

Jag har hört elever som är rädda för att yttra sig i skolan därför att de vet att kamraterna väntar på att få skratta åt dem. En elev som sitter länge utan att kunna följa med i skolarbetet blir till slut så deprimerad att han kanske vägrar att gå till skolan.Då anmäls han till barnpsykiatrisk undersökning och vård som han ofta får vänta på upp till ett år. Han får privat undervisning hemma, vilket i regel går dåligt. Varje dag är fylld av skuldkänslor och ångest för både eleven och hans anhöriga. Han vågar ofta inte gå ut av rädsla för att bli retad av kamraterna för att han inte går i skolan och det kan t.o.m. hända att hans syskon också vägrar att gå till skolan.Det har hänt att elever i sådana här situationer har gått till livsfarligt angrepp mot anhöriga. Föräldrar har på grund av den psykiska pressen ibland börjat missbruka alkohol. När en sådan här elev slutligen får komma in på en barnpsykiatrisk klinik får han vård några veckor och skickas sedan tillbaka till samma förhållanden som tidigare i skolan, och hisorien upprepas. När han till slut är så psykiskt nedbruten att han kvalificerat sig för ett läkarintyg som ger honom rätt att få sluta skolan, då kan man fråga vad samhället i realiteten har att erbjuda honom.

[...]

Man har sagt i olika sammanhang att utbildningen är ungdomens spjutspets mot framtiden, men med en pressande betygsjakt, skolleda, skolk och disciplinproblem, narkotika- och alkoholmissbruk och kriminalitet m.m., tror jag att den spjutspetsen håller på att bli rätt trubbig för många.