- Det är helt enkelt en vitt utbredd vanföreställning, säger Jürgen Linder. I 15 år försökte jag bota mina smärtpatienter med terapi. Nästan ingen blev bättre.

Enligt sin egen patientundersökning har han i stället kommit fram till att det hänger ihop så här:

Visst, mer än varannan smärtpatient (54 procent) är deprimerad. Men det beror inte på att de kroppsliga symtomen har en grund i psykiska problem, utan på smärtan som sådan. Nästan tre av fyra smärtpatienter (72 procent) har rejäla sömnstörningar - de vaknar när de vänder sig, de sover oroligt, grubblar över framtiden.

I boken citerade jag Jan Lidbeck vid Helsingborgs lasarett (s. 60-61) om somatiseringsbegreppets tvivelaktighet. Suzanne Holmberg skrev den 15 oktober 2003 en bra artikel i Helsingborgs Dagblad, "Smärtsam kamp mot gamla myter", där Lidbeck beskriver några av de myter som ännu lever kvar när det gäller patienter med olika typer av kronisk smärta:

- Jag har sett patienter som har varit fullständigt sönderrehabiliterade på grund av okunnighet om centrala nervsystemets sensibilitet, säger Jan Lidbeck, överläkare och chef för Smärtrehab vid Helsingborgs lasarett.

Han har ägnat de senaste två decennierna åt forskning kring långvariga smärttillstånd och han är kritisk inte bara till hur många av hans kolleger bemöter patienter med svårförklarlig värk, utan också till hur samhället överlag tenderar att kränka dessa människor.

- Ofta är det så att när patienten inte stämmer med skolboken får doktorn ångest av att han tappar kontrollen över situationen, och patienten betraktas bara som besvärlig. I verkligheten är de här patienterna inte alls besvärliga, säger han.

- För tjugo år sedan visste man inte bättre än att dra slutsatsen att det låg psykologiska orsaker bakom smärta vi idag vet utlöses av funktionella störningar i CNS.

- Att lära sig leva med långvarig smärta liknar mycket ett sorgearbete, man inser att livet blir sig aldrig riktigt likt igen. En rehabplan som kommer fel i tiden är dömd att misslyckas för de flesta och riskerar att totalt ramponera tron på framtiden.

- Man ska komma ihåg att dessa patienter lever i ett känslomässigt kaos, det gäller bara att överleva, de kan inte ta mer än en dag i taget. Han understryker också att smärttillstånd som orsakas av störningar i CNS inte kan tränas bort. Tvärtom blir smärtorna oftast värre av fysioterapi som belastar en kropp som redan gör ont.

- Det är viktigt att göra en ordentlig smärtanalys, så att patienten inte blir ytterligare traumatiserad. Smärtupplevelsen är individuell, därför måste också rehabilitering och terapi vara individuella och ges när tiden är rätt för individen.

Anna Danielsson och Tommy Öberg skrev 10/10 2003 i SvD under rubriken "Statistiken överdriver svensk sjukfrånvaro" att den svenska sjukfrånvaron inte alls är högst i Europa:

- Svenskar är inte sjukast, men ärligast. Här redovisas sjukfall som pågår upp till sju år. Det gör inte andra länder. Det omöjliggör jämförelser, säger Paula Liukkonen, docent i företagsekonomi vid Stockholms universitet.

Hela debatten om sjukfrånvaron i Sverige bygger på felaktiga internationella jämförelser, enligt Paula Liukkonen. Den svenska sjukfrånvaron är till exempel inte högre än den finska.

Om den finska sjukfrånvaron för arbetare i näringslivet, som 2002 var 6,2 procent av arbetad tid, redovisas på svenskt sätt blir sjukfrånvaron mellan 10 och 12 procent, enligt Paula Liukkonen:

-Den blir faktiskt något högre än den svenska och förklaringen är att ingen kan vara långtidssjukskriven mer än 360 dagar.

Författarna menar att sjukskrivningssiffrorna blir missvisande om man bara ser den uppgång i kurvan som skett efter 1997, ser man utvecklingen mellan t.ex. 1955 och 2002 blir bilden en annan. T.ex.var sjuktalen 1976 och 1988 lika höga som 2002 och där emellan har talen varit förhållandvis låga.

Gottfries et al. tycker ändå det är intressant att diskutera vad den senaste periodens ökning kan bero på:

Uppenbart finns ökning av antalet sjukskrivna individer inom flera olika grupper, exempelvis kommunal- och landstingsanställda, industriarbetare, lärare och läkare etc. Det är föga troligt att sjukskrivna från samtliga dessa arbetsplatser har funktionshinder huvudsakligen på grund av förhållanden på arbetsplatsen. Arbetsplatserna kan inte samtidigt drastiskt ha försämrats sedan 1997 inom så olika områden. Andra gemensamma faktorer måste också ligga till grund för sjuktalet.

Ett problem som inte diskuteras särskilt mycket i detta sammanhang är missbruk. Svenskarna dricker nu 24 procent mer alkohol än för sex år sedan, enligt Centrum för socialvetenskaplig drog och alkoholforskning vid Stockholms universitet. Missbruk av alkohol och droger tränger allt djupare ner i åldersgrupperna. Vid alkoholpolikliniker talar man om en »katastrofal« ökning av individer med problem. Det vore förvånande om inte detta visade sig i ökat antal sjukskrivna.

Gottfries et al. nämner också vad de menar är tidigare underdiagnosticerade sjukdomar som fibromyalgi och kroniskt trötthetssyndrom:

Tillstånden har tidigare nonchalerats inom medicinen på ett genant sätt. Patienternas besvär har uppfattats vara psykiska, och sjukskrivning kan till och med ha förvägrats dem. Trots denna inställning är dessa sjukdomar sannolikt de största orsakerna till långtidssjukskrivning och sjukpension.

Orsaken är okänd, de har ett kroniskt förlopp och någon specifik behandling finns ej. Nuvarande kunskap ger ej stöd för att dessa sjukdomar är stressbetingade även om stress uppfattas vara en riskfaktor. Sjukdomarna debuterar ofta i samband med infektion, och de mest välgrundade hypoteserna pekar på störning av immunsystemet.

Under senare år, då sjukdomarna alltmer kommit att erkännas, har patientföreningar bildats som bättre kunnat ta tillvara patienternas intressen. Detta har ökat medvetenheten bland patienterna om att få sina besvär respekterade och sina rättigheter till sjukskrivning tillgodosedda. Det finns därför anledning anta att antalet sjukskrivna med FM och CFS ökat. Att tro att förekomsten av dessa sjukdomar kan minskas genom insatser på arbetsplatsen är naturligtvis felaktigt.

I artikeln framhåller författarna också att kvinnor numera är ute i arbetslivet i en annan omfattning än på 60-70-talen, då de var sjuka mera "i smyg", dolt för statistiken.

Dagens Nyheters reporter Anita Sjöblom skrev den 3 oktober 2003 under rubriken "Ökning av sjukhussjukan oroar" att av 185 fall som anmäldes till och med augusti kom 101 från Stockholm:

I skarpa ordalag slår Smittskyddsinstitutet larm om spridningen av sjukhussjukan. Framför allt är läget allvarligt i Stockholmsområdet. Smittskyddsinstitutet fruktar att det snart inte finns någon medicin som biter på den aggressiva bakterien.

Inom två år ska antalet patienter som smittats med sjukhussjukan ha halverats i Stockholms län. På alla områden pågår ett intensivt arbete med att stoppa spridningen av den aggressiva bakterien.

Vi vet från internationella studier att var fjärde person inom vården inte tvättar händerna ordentligt. Och även om vi i dag arbetar aktivt med hygiensjuksköterskor på alla sjukhus så är vi inte nöjda. Det räcker inte bara med information, vi måste också hitta ett system där vi kan kontrollera att hygienföreskrifterna följs, säger Åke Örtqvist.

Svenska Dagbladet skrev den 22/9 2003 under rubriken "Forskare trotsar tobaksregel" om hur Karolinska Institutet, trots de restriktioner i kontakter med tobaksbranschen som infördes för ett och ett halvt år sedan, ändå låter flera KI-anställda delta i Rådet för Medicinsk Tobaksforskning, som tillhör tobaksbolaget Swedish Match:

- Detta är inte förenligt med uppdraget på KI, säger Jan Carlstedt-Duke, dekanus för forskningen på Karolinska institutet, KI.

Nuvarande ordföranden i rådet, Håkan Eriksson, menar att KI-forskarna i rådet gör detta som privatpersoner, inte som företrädare för KI. Och Carlstedt-Duke säger också i SvD-artikeln att "Vi kan inte bestämma över vad folk gör på sin fritid".

I samband med artiklar om tobakskonsulter i Sverige sommaren 2002 frågade jag rektor Hans Wigzell vid KI om det trots deras nya policy fortfarande var i sin ordning att vid sidan om arbetet på KI utföra konsulttjänster åt tobaksindustrin. Han svarade bl.a.:

Stadigvarande bisysslor som konsult etc. åt tobaksindustrin är enligt vår definition att betrakta som förtroendeskadliga. Samtidigt är det önskvärt att KI kan bedriva fri forskning inom tobaksområdet eftersom detta är ett viktigt hälsoområde men pengarna måste i detta fall vara "rena",dvs icke komma direkt från tobaksindustrin utan t.ex. via Vetenskapsrådet. (Ur e-post från Hans Wigzell 19/6 2002.)