Ur inledning vid Kulturnät Sveriges konferens om nätjuridik
23 september 1997

Det diskuteras ju som bekant hur stor revolution vi egentligen står inför. För ett par år sedan hörde man rätt ofta folk som förutsåg att IT-eran skulle innebära slutet på industrisamhället, och att den digitala epoken skulle förändra vårt tänkesätt lika radikalt som boktryckarkonsten gjorde.

Den digitala epoken skulle påverka oss lika genomgripande, bland annat därför att de digitala medierna med sin hypertext och inte minst framtida användning av artificiell intelligens skulle komma att likna människans sätt att tänka och associera. Detta skulle dels göra att vi fick en mer trogen representation av oss själva inom den tekniska sfären, dels skulle tekniken verka som en katalysator och inspirera oss både medvetet och omedvetet att tänka i nya banor, samverkan skulle komma att ske på helt nya sätt.

”Det är inte längre en evig söndag med predikan i IT-församlingen. Det har blivit vardag också.”

Till och med den ohöljda kommersialismen skulle kanske se annorlunda ut. De som på nätverken var sämst i traditionell konkurrens skulle kanske visa sig vara bäst i den nya typen av konkurrens, där det i själva verket gällde att tävla i en ny anda där kanske den nyttiga egoismen a la Adam Smith kunde bli en sorts kommersiellt "nyttig oegennytta" också.

När det gällde demokratin föreställde sig många helt nya system med omröstningar hemma vid datorn efter diskussioner och utfrågningar via samma nya medium. Kanske skulle man rent av frångå principen en man en röst och i vår komplexa tid tvingas till bråkdelar av röster för vissa personer inom vissa fack.

Men de kommunicerande datorerna var inte ett massmedium i gammal bemärkelse. Man talade i stället om narrowcasting ett begrepp som passade bra med det sena åttiotalets och tidiga nittiotalets tal om subsidiaritetsprincipen, så lite politik som möjligt - men där den behövs på så låg nivå som möjligt.

Det på 70-talet så fruktade storbrorsproblemet med datoriseringen tycktes nu har vänts 180 grader, nu fanns möjlighet till total insyn i vad makthavarna hade för sig från vars och ens lilla persondator. Alla kunde också via nätet bli publicister och göra sin röst hörd. Det blev billigt att både framtälla elektroniska publikationer och inte minst att distribuera dem. Detta var något helt nytt och verkligen revolutionerande.

Samtidigt får man väl konstatera att de där allra mest glasögda panegyrikerna hörs mera sällan i dag. Bara på något år har det blivit mindre av översvallande teorier och mer av diskussion om konkreta problem, allt eftersom folk faktiskt givit sig i kast med de här olika uttrycks- och arbetsformerna. Kommuner funderar över sekretessproblem i samband med offentligheten på nätet. Amatörpublicister får alltmer upp ögonen för upphovsrättsliga frågor. Kort sagt, det är inte längre en evig söndag med predikan i IT-församlingen. Det har blivit vardag också.

Nu är det inte min uppfattning att detta med IT-samhället är något trivialt. I många avseenden anser jag att det visst är en revolution och att mycket kommer att påvkeras - och påverkas mycket radikalt. Men det behöver inte blir riktigt som visionerna utmålar det och de underliggande budskapen i de nya medierna ligger säkert fördolda så att vi kan bli varse dem först om 20-30 år. Det är först nu vi börjar få överblick över vad TV:n gjort, inte så att vi har tvärsäkra svar, men vi börjar åtminstone kunna ställa de relevanta frågorna.

När ett medium är nytt riktas så många förväntningar och farhågor mot det att man förblindas. Det nya mediet får gärna skulden för sidor av mänskligheten som det bara är en budärare för. Det är ju en gammal tradition att rikta sin vrede mot budbäraren. Det där har vi upplevt en del nu med Internet, när plötsligt detta nätverk uppfattas som inte bara bärare av gammal kriminalitet utan som om barnpronografi och spridnig av bombrecept m.m. skapats här. Och vi känner alla igen den rätt så spridda illusionen att Internet skulle vara laglöst land, en sorts ambassad där någon form av diplomatisk immunitet råder.

[...]

Information är en råvara till kunskap. Kunskap är som bekant makt. Och jag skulle nog vilja hävda att eftersom IT-revolutionen handlar om ny och oerhört effektiv fördelning och omfördelning av information - eller kunskap om vi har tur - så kommer IT-eran troligen mycket snart att ställa frågan också om fördelningen av makt i samhället. Inte nödvändigtvis så att det uppstår någon sorts politiskt eller ideologiskt färgad revolution, men kanske uppstår rockader inom den parlamentariska demokratins arbetsfördelning.

Och där kommer ju våra grundlagar in, för de handlar ju just om detta, martfördelningen inom de statliga organen. Där tror jag mycket kan hända. Förhoppningsvis blir vi förskonade från täta folkomröstningar som ju lätt skulle uppmuntra till pöbelmentalitet. Fler och fler håller nog med om att detta ändå är en rätt sund sida av den annars så förhatliga byråkratin - att den erbjuder en tröghet, ett utrymme för eftertanke. Om någon sedan tar detta utrymme i anspråk är förstås en annan fråga, som tangerar folkbilnding men det ska vi inte gå in på nu. Kanske kan utredningsinstituet förändras, jag tänker på på Olof Ruins debattartikel i DN häromdagen om hur illa det fungerar. Experter kontra parlamentariker kontra folket - den treuddiga polariteten är ju som gjord för en kunskapsutjämning av den typ som de elektroniska nätverkern skulle kunna vara bra på.

[...]

Traditionellt har ju grundlagarna förändrats p g a att vårt land undergått geografiska förändringar exv. unionen med Norge eller när vi avträdde Finland. Likaså har inre omvälvningar som den 1809 påverkat och nya medier har förstås kontinuerligt skapat behov av modifieringar. Problematiken är inte egentligen ny. Men nu befinner vi oss i en tid med både IT och EU, både medier, omvälvningar och nya geografiska hänsyn. Redan verkar behovet av samordning stort. Jag tror det är olyckligt med alla kommittéer och utredningar som nu tolkar och definierar de nya begreppen var och en för sig, för risken är att samordningen sedan får göras av departementsfolk som då inte har samma expertis till hands som utredningarna hade.