Karl-Erik Tallmo,
artikelregister
För det första: Dom är naturligtvis talspråk och hör inte hemma i skriven text, annat än vid direkt anföring, när man vill ge en replik talspråksfärg. När vi skriver har vi alltså för det allra mesta bara de och dem att välja på.
(Inom parentes sagt är det förstås inte fel att säga dom när man talar, liksom många söderöver säger di. Det tillhör det talade språket och har självklart all rätt att förekomma där.)
För det andra: När de är subjekt i en sats, skriver man alltså just de. När de står som objekt, måste man skriva dem. Efter prepositioner - på, för, till, mellan osv. - skriver man också dem.
Det skulle kunna räcka med detta. Men det visar sig att många blir förvirrade av en sådan förklaring.
Dels är de osäkra på när något står som objekt respektive subjekt, dels finns det faktiskt vissa undantag, där formen de trots allt kan försvaras även i objektsställning.
Att något/någon är objekt innebär att det/personen i något avseende är föremål för en handling - inte den handlande själv, för då är man subjekt.
Urtypen för felet är väl följande. Man skulle kunna skriva: "Jag har alltid velat träffa Ulla och Bettan. Häromdagen stötte jag ihop med dem." De flesta väljer nog helt riktigt dem här. "Häromdagen stötte jag ihop med de", stöter förmodligen mångas instinktiva språksinne. Däremot godtar man lättare formuleringen "Häromdagen stötte jag ihop med de som jag alltid velat träffa." Men "de" är alltså även här objekt för min "ihopstötning", och därför skall det vara dem.
En annan ofta citerad exempelmening är "Samhället straffar de som bryter mot lagen". Där skall det också vara dem, eftersom de som bryter mot lagen här är objekt (för bestraffningen).
Efter preposition skall det som sagt vara dem: "Bland dem som anmält sitt utträde var...", "ingen av dem han talade med hade sett filmen", "en specialutgåva för dem som har dålig syn". (Ett lustigt undantag är prepositionen utom: "Alla kom utom de", heter det faktiskt).
Vi formulerar om vår exempelmening litet: "Häromdagen stötte jag ihop med två flickor, nämligen de som jag alltid velat träffa." Förr ansåg språkvårdare att dem var det enda tänkbara här. Numera (eller rättare sagt sedan 30 år ungefär) menar de flesta auktoriteter att meningen bör godkännas, eftersom ett underförstått "flickor" kan tänkas stå före "som": "Häromdagen stötte jag ihop med två flickor, nämligen de [flickor] som jag alltid velat träffa."
På liknande sätt kan man tänka sig underförstådda substantiv här: "Han använde inga andra typsnitt än de [typsnitt] som fanns på hårddisken." "Hennes åsikter påminner om de [åsikter] som framförts av Geiger." I fall som dessa är alltså de helt korrekt. Att skriva dem är dock på intet vis fel. Det kan väl närmast bedömas som onödigt ortodoxt.
Att det är så svårt att välja rätt mellan de och dem just i fallet de som/dem som, har förklarats på i huvudsak två sätt. Ett är att man är osäker på hur man skall överföra talspråkets dom till antingen de eller dem. Det är en populär teori, men forskarna tror inte att det är hela förklaringen. En annan tanke är att de som har smält samman till ett uttryck som man uppfattar som fast, oböjligt. Den känslan stärks förstås av alla de sammanhang där de som står i subjektsställning och ingen böjning alltså är helt korrekt. De som kommer först har vunnit. De som vill vara med ställer sig till höger.
Språkvårdaren Bertil Molde anser att det finns fog för synsättet att de som för många har blivit ett fast uttryck. I Norge och Danmark tillåter man formuleringar motsvarande av de som, dvs. oböjt efter preposition, och Molde menar att vi i Sverige bör kunna godkänna både "ingen av de som var sjuka" och "ingen av dem som var sjuka".
I översättningar på TV har jag under den gångna månaden flera gånger sett textremsor med meningar som: "Dem kommer nu!" "Dem hade en svår barndom." "Dem som kan ska räcka upp handen."
Detta är ett mycket besynnerligt fel. Jag vet inte riktigt hur det skall förklaras. Kanske kan man här med större säkerhet gissa att det är talspråkets "dom" som har färgat av sig.
Det ser i varje fall förskräckligt illa ut. Vi klarade oss helskinnade ifrån 70-talets försök att genomföra en dom-reform i skolan. Och så detta!
Skicka gärna in exempel på det här fenomenet, om ni ser några! Det vore intressant att veta hur spritt bruket är.