Hifi & Musik 8?/1980

Koreanskt eldprov

Kayagum är den koreanska motsvarigheten till koto och cheng, en lång brädcittra alltså.

Det här är första gången såvitt jag vet som man kan höra en hel sanjo, som är en speciell soloform, på skiva i väst.

Sanjon är uppdelad i sex avsnitt som har olika rytmisk karaktär, det första Chinyangjo, är en långsam sextakt, sedan kommer Chungmori i tolvtakt.

Koreansk musik är oftast rytmiskt mycket intrikat och man har en förkärlek för tolvrytmer som ju har fördelen att kunna delas upp på hemioler på många olika sätt: dela med 4, 3 eller 2.

Normalt brukar en sanjo spelas tillsammans med den timglasformade trumman changgo vilket gör det lite lättare att hänga med i de rytmiska spetsfundigheterna. Här spelar Park Sang-Won ensam.

Det är subtil musik som tar lite tid att komma in i, bara de olika atränganslagen är en liten vetenskap och Park Sang-Won kan verkligen den här svåra konaten. Han är knuten till National Classical Institute i Seoul både som instruktör och musiker. I augusti förra året var han i Stockholm och spelade på Musikmuseet.

Park Song-Won spelar ockeå en svit om åtta stycken ur en zen-buddhistisk sång om "Bodhisattvas möte på Andarnas berg".

Detta är spartansk musik, så oerhört skön just genom sin enkelhet och sitt "mästerskap i det lilla". Att lyssna på kayagumsolo är egentligen eldprovet - tycker man om musik eller har man tidigare bara låtit lura sig av glitter, effekter och utanpåverk?

Karl Erik Tallmo