Ingen skuld, inget ansvar

[Läs först JK:s svar på min första artikel]

JK säger nu att Medicinalstyrelsen faktiskt läste British Medical Journal 1960. När utredningen säger att uppgifterna om nervskador inte fanns i den litteratur som styrelsen övervakade, så är det alltså lögn. Att man läst men inte reagerat får försumligheten att framstå som ännu större.

JK skriver också att registreringsfrågan i USA kom upp senare än i Sverige och därför inte kunde få någon betydelse för utredningen här. Nej, givetvis inte för godkännandet, men indragandet av medlet kunde ha påskyndats om kontakter med USA förekommit.

Inte ens enligt dagens strängare lagstiftning skulle man kunna komma fram till något skadeståndsansvar när det gäller godkännandeproceduren, skriver JK. Om detta är sant borde lagen ändras. Vi lever farligt.

Kanske skulle dock den uteblivna varningen kunna vara skadeståndsgrundande, skriver JK sedan, men den frågan gick man "helt naturligt inte till botten med". Varför? Om här finns en tvivelaktig punkt, vore inte det naturliga att utreda just den?

150 människor har kommit till svår skada, en tredjedel av dessa har t.o.m. avlidit. Uppenbart har felbedömningar och felhandlingar begåtts, men juridiskt sett har ingen gjort dessa fel. Rättegången mot Astra slutade i förlikning. Ingen skuld, inget ansvar. Staten ger pengar ex gratia. Ingen skuld, inget ansvar. I båda fallen delas nådapengar ut men här skapas inga prejudikat som kunde vara vägledande vid andra processer av den här typen. Och detta är egentligen kärnpunkten. Det handlar inte bara om neurosedynbarnen utan om hur vi ser på samhällets riskbedömning i stort. Vad kan vi kräva av de myndigheter som ska skydda folkhälsan? Och vad kan vi kräva när de inte gjort sitt jobb?

Det är nästan regel att ansvariga slår ifrån sig när skadliga produkter eller ämnen i miljön förknippas med olika skador. Det hände med asbesten, vinylkloriden, tobaken, dioxinerna - och neurosedynet. I sådana fall behöver vi ståndaktiga och opartiska myndigheter som kan kräva bevis för produkternas ofarlighet innan allmänheten utsätts för dem. Fallerar detta, så att människor ändå kommer till skada, måste det finnas möjligheter att juridiskt ställa myndigheten till ansvar.

Karl-Erik Tallmo

Not: DN visade mig en version av JK:s svar och tryckte en annan, med några mindre ändringar, så jag citerar i mitt svar en fras som inte finns i JK:s nu publicerade artikel. Läsare kan alltså lätt tro att jag är vårdslös med citat. Näst sista stycket i JK:s svar som sändes till mig löd:

Däremot är det möjligt att man vid en fullständig prövning enligt dagens skadeståndsregler skulle komma fram till att den uteblivna varningen innebar en skadeståndsgrundande försummelse. Den frågan gick vi helt naturligt inte till botten med.

I slutversionen, som jag alltså aldrig såg förrän den publicerades i tidningen, är styckets sista mening som jag citerade ur ändrad:

Däremot är det möjligt att man vid en prövning enligt dagens regler skulle komma fram till att den uteblivna varningen innebar ett skadeståndsgrundande fel. Den frågan hade vi inte skäl att gå till botten med.

Notera också att "försummelse" ändrades till"fel" i den publicerade versionen.

/KET

[Tillbaka till Artikelindex]
[Tillbaka till Karl-Erik Tallmos startsida]